Alla har en drömversion av livet. Inte bara småsaker man vill ändra på i marginalen, utan ett alternativt, fiktivt universum. Ett ideal, fött ur reklamkampanjer och minnen, freudianska drömmar och viljan att höra samman, finna sin plats. Någon vill ha friluftslivet, vill vara en sådan som går i raggsockor och späntar ved. Även om den i vardagen sitter vid ett skrivbord.
En annan vill stå vid casinobordet, bära urringat och diamanter. Fastän livet inte glittrar så värst. Och så finns det de som drömmer om konstnärslivet. Som mest av allt skulle vilja vara lite, lite udda. Lite, lite annorlunda. På ett estetiskt sätt såklart. De som känner igen drömlivet i tavlor av Sara-Vide Ericson, de som tycker om att läsa Sara Stridsberg, och samlar Pinterestalbum fulla av Jane Birkins okammade hår.
För dem är ”Löftet om en fest” av Jennifer Clement så nära en instruktionsmanual som man kan komma. Typmeningar som ”Vår främsta outfit var rött läppstift”, ”Han gav mig ett par rosa vintagehandskar som nådde upp över hela armen”, ”I Paris hade jag en fransk pojkvän som tillhörde en aristokratisk släkt. Jag träffade honom på en fest för en colombiansk kläddesigner” vävs samman till en löst hållen självbiografi, som är lika fantastiskt fiktiv som någonsin ”Familjen Kardashian”.
Men i stället för lyxvillor rör vi oss genom det som brukar kallas konstnärskretsar. New York, när New York fortfarande var sådär snyggt och spännande, ruffigt. Barndomen i Mexiko är även den beskriven på ett sätt som ger de flagande färgerna och de solblekta tygerna liv, så att de fladdrar i varm vind:
”Acapulco luktade som en blandning av kokosolja, tamarind, friterad röd snapper med vitlök, Sanborns apelsinbloms-eau-de-cologne och Coppertone-solkräm.”
Det står även en distinkt doft av gubbe kring greppet att utnyttja sina döda gamla polare och grannar för att skapa en air av förfining kring sig själv
I en rad fragment, formulerade på den där flyhänt subjektiva prosan som man läser i bättre resemagasin, går Clement igenom sitt liv. Hade en äldre man skrivit med samma nostalgi hade han blivit beskylld för gubbighet. Det står även en distinkt doft av gubbe kring greppet att utnyttja sina döda gamla polare och grannar för att skapa en air av förfining kring sig själv.
Jag menar sjung, ni gudar, om antalet böcker där det mest spännande som händer biografen är de andra hen möter, och så även i detta fall. Här är underrubriken ”Kahlo, Basquiat och jag”, en mening som närmast provocerar i sin överföring.
Nåväl. Allt kan ju inte vara en deppfest. Här får den som längtar efter korta-kapitel-som-passar-utmärkt-till-en-aperitif-i-skuggan-iklädd-en-bohemisk-sidenkaftan-med-is-i-glaset-och-hatt-på-huvudet, sitt lystmäte. Dessutom är det ju en riktig bok, av en riktig författare, och kan därför med fördel utgöra detalj i semesterfotots förgrund. Om det sedan saknar tyngd, vad gör väl det? Det gör även ett par rosa vintagehandskar.
Läs fler recensioner av Agnes Lidbeck:
LÄS MER:Recension: ”Vikarien” av David Norlin
LÄS MER:Recension: ”I samma flod” av Sofi Oksanen
LÄS MER:Recension: ”Kristallpalatset” av Madeleine Hessérus
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
