När jag i våras deltog i ett scensamtal om teaterkritik användes ett ord återkommande som invektiv. Vi som skrev i tidningen var ”tvärsäkra”. Man föreslog att vi skulle anamma en öppnare och mer prövande ton. Kritikerns omdöme var inte viktigt, utan underordnat hennes förståelse för konstnärens vision. Recensioner var främst till för att användas i teatrarnas pressutskick.
Debatten gör sig påmind när jag läser Lena Anderssons nya bok ”Människan under renovering”. Den utgörs av texter skrivna 2022 och 2023, i huvudsak krönikor publicerade i SvD. Bland dem finns dagboken från förra sommaren, där Andersson skrev om kontrasten mellan tidningarnas rapportering om klimatet och den egna upplevelsen av vädret.
Och så har vi förstås krönikan om Socialdemokraternas påstående att svenska barn går hungriga. Båda texterna väckte stor uppståndelse och ledde till hetsiga, föga konstruktiva debatter. Den senare föranledde rentav ett uttalande från Magdalena Andersson: ”Det är oerhört föraktfullt mot de hushåll i Sverige som har minst marginaler.”
Jag tycker själv att barnfattigdom är en viktig fråga. Men udden i krönikan var väl inte riktad mot fattiga familjer, utan mot en uppskruvad politisk retorik? Detsamma gäller nog dagboken om vädret. Att man oroar sig för klimatet utesluter inte att man vänder sig mot en alarmistisk och känslodriven journalistik.
Fast jag är inte säker på att Andersson gör just det – oroar sig för klimatet det vill säga. Frågan återkommer i flera av texterna: hållbarhetsrörelsen står i konflikt med den politiska frihetens idéer. Det är uppfriskande att läsa en liberal skribent som faktiskt argumenterar för sin sak. (Att jämföra med Romina Pourmokhtari som mystiskt säger sig vara ”bäst” på att bedriva miljöpolitik.)
När en krönika liknar SvD:s klimatvänliga vision för 2050 vid ”en högteknologisk version av maoism” skrattar jag dessutom gott. Slagfärdigheten bidrar säkert till att Anderssons texter väcker irritation. Men främsta orsak är nog hennes vilja att ständigt utmana konsensus. Den liberala demokratin förutsätter att vi inte är överens.
Detta är Lena Andersson när hon är som bäst.
I linje med detta önskar hon att några postkoloniala röster skulle försvara VM i Qatar. Texten mynnar ut i ett resonemang om hur liberalismen just nu präglas av en uppfordrande livsstilsradikalism, där man försöker tvinga på andra rätt åsikter, och ett försvar för ”rätten till svalkande likgiltighet.” Detta är Lena Andersson när hon är som bäst.
Detsamma gäller för krönikan om plastikoperationer, som är helt utan moralism. I den slår hon fast att skönhet är eftersträvansvärt. Den avgörande frågan blir därför om plastikoperationerna fungerar eller ej – gör de människan vackrare? En text reder ut när det är lämpligt att säga tack, varsågod eller ingen orsak. Om människan är fri, blir hennes uppförande av desto större betydelse.
Det gäller både i stort och smått. Hellre än att krypa för Turkiet borde Sverige ha behållit sin värdighet och dragit sig ur NATO-processen. Koranbrännarna borde uppmanas att tala och argumentera för sin sak, i stället för att elda upp böcker. Konflikterna om könstillhörighetslagen kunde lösas genom att staten slutar registrera kön helt. Det är förslag som verkar lika ovanliga som självklara, fast grundade i ett liberalt tankesätt.
Utan att det är bokens avsikt, gör ”Människan under renovering” det klart att vi har en högerregering som inte kan tala för sin sak. Det är inte utan att jag saknar Regeringen Reinfeldt som i alla fall tydligt drevs av ideologi. Fast kanske hänger statsministerns papegojaktiga förnumstigheter och Johan Pehrsons mumlande samman med en bredare tendens i samhället?
I en längre text skriver Andersson om hur humaniora och samhällsvetenskapen har förlorat sitt förhållande till common sense. Man vill efterlikna naturvetenskapen och undersöker därför bara det som är mätbart: människans beteenden snarare än hennes inre liv. Journalistiken vågar i sin tur inte förhålla sig till verkligheten så som den träder fram, utan förmedlar okritiskt vidare ovan nämnda forskning.
Så skapar man en stympad människa, en djurlik varelse utan idéer eller ord. I en sådan värld blir det, tror jag, ingen skillnad på att skriva en krönika eller en negativ recension och att bränna en Koran. Allt ses som aggressiva utageranden, eftersom orden och det de förmedlar inte har något värde i sig. Det ger ett offentligt samtal där allt reduceras till enkla kategorier som bra eller dåligt, för eller emot.
Den ovan nämnda ”tvärsäkerheten” behöver däremot inte vara en del av den utvecklingen. Att man är säker kan ju också komma sig av att man har tänkt på den fråga man skriver om i veckor, månader eller år. Tydlighet är att visa den andre respekt. Endast den gör det möjligt för honom eller henne att svara med egna argument.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Gör som Lena Andersson – lämna folk i fred
LÄS MER:Recension: ”Studie i mänskligt beteende” av Lena Andersson
LÄS MER:Recension: ”Koryféerna – en konspirationsroman” av Lena Andersson
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
