Hela oktober sticker de upp sina hårlösa skallar. Bröstcancerkvinnorna som med rosa band vittnar om att de är glada över att vara vid liv. Det spelar ingen roll om jag ska köpa en tröja, en liter mjölk eller se på tv. De är där. Ibland i dubbel upplaga. En sorts paradoxer: allvarliga och glada.
Jag är lika skallig som dem. Lika förgiftad och blek. Och om Julia Kristevas begrepp abjektion, denna amorfa känsla av avsky och förnedring, någonsin medvetet suttit i min kropp, så gör den det nu. Och känslan blir till verb: jag spottar ut mig själv. De är jag, men inte jag. De är jag, men jag vill inte vara dem.
Texten öppnar ett rum där erfarenheten av att stå ensam inför en diagnos och behandling kan delas. Och förberedas.
Ändå, bland det första jag gör när läkarna i maj tillkännager bröstcancer, är att läsa Kristina Sandbergs bok ”En ensam plats”. Boktiteln till trots, erbjuder hon motsatsen. Texten öppnar ett rum där erfarenheten av att stå ensam inför en diagnos och behandling kan delas. Och förberedas. Kroppens förfall, de älskade, allt levande som inte gör ens en halvhalt inför sjukdomen.
Sedan dess har jag vilat i Sandbergs vardag. Den gör mig sällskap när naglarna faller av, de små såren aldrig läker och ögonen rinner. Paradoxalt nog gör den det också möjligt att inte vara så sjuk. Jag jobbar på och förstår att det är fullt möjligt att ta bussen till och från cellgiftbehandlingen, jogga och tävla med hunden.
Mycket svårare har jag att förstå den ilska Sandbergs bok väckte hos Linda Skugge och det famösa angrepp den fick henne att författa (Expressen 23/5-21). Noll relevans för läsaren? Privat? Tjatig om risken för återfall? Inte alls. Snarare lågmäld, skärrad, självmedveten! Nu funderar jag på om även Skugge, plågad av Addisons sjukdom, drabbades av behovet att spotta ut sig själv?
De kallas för patografier, skildringarna inifrån en sjukdom. Och de har sin givna form. De börjar i ett kroppsligt mysterium. Sedan diagnos, behandling, upplösning – i någon av ordets mångskiftande meningar: slutet, svaret, utvägen, utgången, sönderfallet, förruttnelsen. Den senaste på svenska är Suleika Jaouads mycket amerikanska bestseller ”Mellan två kungariken”, i översättning av Peter Staffansson.
Jaouad var bara 22 och både nyutexaminerad och nyförälskad när hon diagnosticerades med aggressiv leukemi. Hon blev kvar i de sjukas kungarike i nästan fyra år, många av dem inlagd för behandling av sjukdomen eller för akut behandling av det cancerbehandlingen gjorde med hennes kropp.
”Vi har alla ett medborgarskap i både de friskas och de sjukas kungarike”, skrev en gång Susan Sontag. Jaouad lånar denna tankefigur till titeln på sin bok. Men placerar sig däremellan. Nyss stod hon på tröskeln till vuxenlivet. Med sjukdomen i kroppen är transitionen inte den mellan ung och vuxen, utan mellan frisk och dödligt sjuk. Eller tvärtom. Eller död.
Jag läser hennes text som ett omvänt kalejdoskop. Narrativet är tydligt – hur ska det gå, framför allt med livet? – men bitarna som kastas upp är små och bara delvis bekanta. Startlinjen är en annan.
För den som är 22 är det genombrottet till framtiden som ställs in av en cancerdiagnos. För den som är 50 eller 60 handlar det om något annat. Det där plockandet med livet som Sandberg beskriver fortsätter, bara lite mer dröjande. Gifterna programmerar om cellerna, både de sjuka och många friska, och skickar dem mot det cellulära självmordet, apoptosen.
Länge är Jaouads kropp, det som händer med hennes sjuka kropp, dold under textens yta. Smärtorna, inte minst till följd av de sår och inflammationer som hon drabbas av, lämnas bara antydda kvar i det förgångna. Desto mer manifest är förälskelsen och dess konkreta hopp om ett sedan. Den unge mannens inledningsvis outsläckliga vilja att vara närvarande, den gripande villigheten.
Min dotter skäller på mig för att jag muttrar över rosa bandet-skallarna på tv. Min kompis läkaren säger att inget symboliserar bröstcancer så som kvinnor i sjalett. Till sist faller även mina ögonbryn och ögonfransar.
Så olik Sandbergs dröm om att få se sina barn bli vuxna eller min om att få vara med när barnen får barn. Sedan kräks Jaouad plötsligt upp matstrupens ytskikt. En blodig röra. Hon somnar med pojkvännens blå latexhandskbeklädda hand i sin – lika blå. Och sedan är det inte bara hennes kropp som långsamt löses upp, också den unga kärleksrelationen åldras och skrumpnar. Närhet blir distans, sjukdom blir till sist så mycket sjukdom att det inte är något annat där.
Tills hon en dag får beskedet: cancern är borta. Då inleds bokens andra del, den förnumstiga. Och det är inte alls lika lätt att flytta från de sjukas kungarike tillbaka till de friskas. Den nu 26-åriga Suleika Jaouad ger sig ut på en road trip. Under sjukdomsåren har hon haft en fast kolumn i New York Times: ”Life, interrupted”. Med nytaget körkort och hittehunden Oscar söker hon nu upp några av de människor som läst och sedan skrivit till henne. Vissa drabbade av cancer som hon, men många träffade av annat som fått livet att hacka till eller stanna. Ett barns självmord. Ett okänt virus. En obotlig hudsjukdom.
Jaouad frågar en av dem, Ned, en canceröverlevare, hur det varit att träda tillbaka in i de friskas rike. ”Jag önskar jag kunde säga att jag klättrat över den taggtråden och tagit mig tillbaka”, säger han. ”Men ärligt talat vet jag inte om det är möjligt.”
Jag är allvarlig och glad för att litteraturen gör den här platsen mindre ensam. Jag läser Göran Greiders cancer-diktsamling ”Barndomsbrunnen”. Han sitter i en grå soffa, tror och tackar.
Min dotter skäller på mig för att jag muttrar över rosa bandet-skallarna på tv. Min kompis läkaren säger att inget symboliserar bröstcancer så som kvinnor i sjalett. Till sist faller även mina ögonbryn och ögonfransar. Jag drar ner mössan och säger att jag är glad för att cancer är en så mycket mindre dödlig sjukdom idag än den var tidigare.
Suleika Jaouad meddelar på Instagram att hennes leukemi kommit tillbaka. Det har gått tio år sedan hennes road trip. Hon sitter i en blå sammetssoffa. I famnen har hon en stor svart labrador, en cancerterapi-hund. Stubben på hennes huvud är också svart.
Själv vill jag slippa soffan, särskilt den rosa. Jag vill bara fortsätta krama hunden och veta att allt går bra.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”En ensam plats” av Kristina Sandberg
LÄS MER:Cancerbeskedet gjorde Olivia Bergdahls dagbok till en självbiografi
LÄS MER:Recension: ”En liten bok om konsten att dö” av Ulf Nilsson
LÄS MER:Svenska författare måste sluta vara så självupptagna
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
