Att göra den egna läsupplevelsen levande för andra är sannerligen ingen lätt uppgift, det vet varje kritiker och litteraturvetare. Smakdomar blir så lätt monologiska.
I ”Min bokvärld” är Kerstin Ekman ute efter något helt annat. Genom 24 korta kapitel får läsaren blicka in i ett liv där litteraturen sömlöst vävs in i vardagen. Bland flyttar, sjukhusvistelser, framtidsoro och Akademisammanträden.
Ekmans bokvärld befolkas av klassiker. Liksom den legendariska amerikanska litteraturprofessorn Harold Bloom tror hon på estetiska kriterier bortom ideologi. Men här är det inte de sedvanliga kvalitetsmåtten som gäller. Ingen distans, inga ”litteraturtekniska utläggningar”.
Resonemangen följer andra stigar. Dröjer vid detaljer och scener, växter och djur, myter och språk. En i decennier eftersökt och till sist funnen formulering ur ”Odysséen” som gått förlorad i svensk översättning. Blommorna på Tjechovs stäpp. Trofasta hundar, ett och annat troll.
Handlingsreferat varvas med reflektioner och associationer där litteratur möter liv och dåtid och nutid växlar. Ibsens ”Peer Gynt” gestaltar samma typ av faktaresistens och megalomani som gett oss Trump, Putin och nättroll. Men dramat rymmer också ett mindre rätlinjigt sökande efter människans inre vara.
Valfångsten i Melvilles ”Moby Dick” minner om älgjakt och varghat. Miljön på fartyget Pequod är en för Ekman främmande manlig värld som samtidigt frammanar något bekant – faderns verkstad.
Verkliga och fiktiva personer diskuteras tillsammans och jämförs med varandra – över tid och rum. Med en akademisk term kunde det kallas ett slags postkritik, där läsaren snarare än att försöka överlista verket eftersträvar dialog med det.
De manliga kritikernas och litteraturhistorikernas behandling av Moa Martinson får en rejäl skopa: ”Ett saltskott i ändan borde Moa ha gett dem allihop.”
Kerstin Ekman är en vänlig och inkluderande ciceron men kan också vara en smula amper när situationen så kräver. Här finns pondus och en skarp kvinnoblick. Hon morrar åt att Mary Anne Evans (alias George Eliot) tvingades skriva under pseudonym. De manliga kritikernas och litteraturhistorikernas behandling av Moa Martinson får en rejäl skopa: ”Ett saltskott i ändan borde Moa ha gett dem allihop.”
Det var för övrigt Akademikollegan Anders Österlings omdöme om Martinsons ”Kvinnor och äppelträd” – att ”underlivssynpunkten dominerar” – som fick Ekman att färdigställa manuskriptet till ”Knivkastarens kvinna”. (1990). I prosalyrisk form och i dialog med sumerisk myt skildrar verket en kvinnas försök att bearbeta sorgen efter ett utomkvedshavandeskap.
Att Alf Svensson, tidigare ledare för Kristdemokraterna, fick för sig att det handlade om en abort som Ekman ångrat må vara en ödets ironi. Orättvisan i de ständiga självbiografiska kopplingarna får författaren fördra: ”På sätt och vis diktar väl läsarna våra böcker,” förklarar Ekman överseende. Och bland dessa vidarediktande läsare inkluderar hon uppenbarligen även sig själv.
De verk som Ekman fördjupar sig i levandegörs genom personliga handlingsreferat som ofta väcker lust att läsa eller läsa om. Någon gång förlorar de sig väl mycket i detaljer. Jag hade hellre velat veta mer om vad Czesław Milosz’ ”Issadalen” betytt för Ekmans eget skrivande än att försöka hänga med i alla turer. Inte heller Almqvists ”Amorina” tjänar riktigt på att återberättas.
Men när Ekman reflekterar över vad som trots allt lockar till omläsning bränner det till: ”Just det. Alltid dubbelt. Alltid människor som inte är desamma hela tiden. Däri ligger det kanske.”
Själv spetsar jag särskilt öronen när Ekman kopplar sin bokvärld till den egna författarpraktiken. Framåtblickar, vändpunkter, perspektivskiften. Slumpens och ödets roll, hur en kvardröjande syn får en berättelse att börja ta form. Arvet från den antika berättartraditionen. Vad är en bra början, och ett gott slut? Och den ständiga författarfrågan – ”Hur är det här gjort?”.
För Ekman är litteraturen som en livslång kärleksrelation, men beskrivningen av den blir aldrig cerebral. Ändå är detta också en bok om vad läsandet gör möjligt. Att som snart 90-årig svärma för en Dickens-karaktär. Att genom läsningen på djupet inse vad fattigdom, orättvisa och osynliggörande innebär. Att plötsligt förstå språkets magi och bjudas in i en värld som väcker frågor snarare än ger svar.
Måste jag framhålla ett avsnitt får det bli det sista, där Ekman går i dialog med Cora Sandel/Sara Fabricius. När Ekman som ung student såg författarinnan, då i sjuttioårsåldern, promenera på Västra Ågatan i Uppsala kunde hon inte ana att hon själv skulle få samma yrke. Den hon tänkte på var för övrigt varken pseudonymen eller kvinnan bakom, utan författarskapets huvudgestalt: Alberte.
”Min bokvärld” påminner om hur litteraturen ständigt lockar till identifikation och kostar på sig att omfamna kraften i det. Det spelar ingen roll att jag som litteraturprofessor antagligen borde veta bättre. Varje gång jag läser Kerstin Ekman anas hon där någonstans mellan raderna. Med blont rufs och vaken blick. Alltid i sällskap av en hund.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Händelser vid vatten” – SVT
LÄS MER:Recension: "Tullias värld" av Kerstin Ekman
LÄS MER:De mest utlånade böckerna på biblioteken i Göteborg 2022
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
