I maj 1918 anländer en fjortonårig luffare till Göteborg, på vandring från Blekinge. Fadern är död, modern utvandrad till USA. Pojken och hans syskon har fått slita ont på gårdarna som utackorderade sockenbarn. Men nu är han en läsande rymling med siktet inställt på Västsverige. Hamnen, havet och världen.
Så småningom bär det av. Island, Gent, New York, Montevideo. I hemmahamnen lockar Järntorgets röda press och biblioteken i Haga – ett författarskap börjar ta form. Flera decennier senare, 1954, återvänder han till staden för att promoveras till det nyinrättade universitets första hedersdoktor.
En komprimerad Göteborgsvariant av författaren Harry Martinsons (1904–1978) liv, med lyckligt slut. Extraherad ur en ny biografi skriven av Johan Svedjedal, professor i litteratursociologi i Uppsala.
Volymen inleds med en kärnfull scen: tillkännagivandet av Nobelpriset i litteratur den 3 oktober 1974 och Svenska Akademiens beslut att belöna två av sina egna – Harry Martinson och Eyvind Johnson. Den storm av kritik som följde förmörkade och förkortade deras sista år i livet. Inom fyra år var båda borta. De första och sista proletärförfattarna i Akademien.
Skeendet har, liksom hela Martinsons författarskap, sin klangbotten i erfarenheten av social deklassering; att som barn ha blivit övergiven och tvingad att kämpa för existens och värdighet. Som Svedjedal konstaterar ville Martinson snarare vara klasslös, en världsnomad. Men den egna historien kom ständigt i kapp. En litterär guldgruva visserligen, men också en ständig källa till smärta.
Svedjedal går genast i klinch med ambivalensen, genom en närsynt skildring av tillkännagivandet i Börssalen, som fullkomligt vibrerar av tidsanda och sociala hierarkier. Denna nyckelscen fungerar också som ett förebud som biografin återknyter till i slutet. Efter nästan ett halvsekel i rampljuset tycktes kulturetablissemanget ha tröttnat på Harry Martinson. Kanske var det dags att en gång för alla plocka ner sockenungen från parnassen?
Svedjedal upprättar ständig närkontakt med samtiden, vare sig det handlar om atombomber, rockmusik eller ett Fattigsverige i förvandling.
Han drog han sig undan, odlade sin överkänslighet och blev alltmer obegriplig för sin omgivning, kanske också för sig själv. Men som Svedjedal visar hade Harry Martinson alltid varit en särling, i otakt både med 1930-talets autodidakter och 1960-talets vänstervåg.
Biografin följer hans liv kronologiskt genom verken, från de självbiografiskt anstrukna skildringarna av barndomen och livet till sjöss, till poetiska naturbetraktelser och civilisationskritik. Två epicentrum framträder – barndomsskildringen ”Nässlorna blomma” (1953) och det bästsäljande rymdeposet ”Aniara” (1956). Inbördes olika men också förenade genom sitt fokus på mänsklighetens och naturens utsatthet.
Svedjedal upprättar ständig närkontakt med samtiden, vare sig det handlar om atombomber, rockmusik eller ett Fattigsverige i förvandling. Han vänder på varje sten. Dammsuger arkiven och skärskådar de invanda historierna – håller de? Martinsons själviscensättningar, publiceringsstrategier och skiftande livsfilosofier. Författaräktenskapet med Moa, verkens kvinnosyn, kampen med rastlöshet, såriga minnen, vacklande hälsa och svajig ekonomi. Förläggarnas och redaktörernas, liksom Moas och andra hustrun Ingrids roll i arbetsprocessen, det litteraturkritiska mottagandet.
”För ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos”. Så löd prismotiveringen. Femtio år senare, mitt i klimatkris, krigshets och AI-hot väcks oundvikligen frågan: Är vår tid redo för Harry Martinson?
Grundligheten har sin baksida. Särskilt mot slutet blir det långrandigt, i genomgången av vem som skrev vad i kölvattnet av Nobelpriset och efter Martinsons död. Här märks också en onödig vilja att försvara och återupprätta, med nålstick mot ogina kritiker i allmänhet och Olof Lagercrantz i synnerhet.
Ändå befäster Svedjedal sin position som den vetenskapliga biografins främsta hantverkare och ekvilibrist. Här finns inget halvsmält eller stulet. Ingen sensationslystnad eller önskan om att själv glänsa. Svedjedal besitter en sorts analytiskt inkännande som både dämpar det storslagna och dramatiserar det banala – han får arkivfynden att sjunga.
Ur de 850 sidorna utkristalliseras en halvsekellång författarkarriär med högst växlande konjunkturer. Martinson går från ung och lovande till hyllad celebritet till gnällig gubbe – en miljöalarmist som ropar för tidigt och stämplas som kverulant. Det kostade på att hylla ungefärligheten i tvärsäkerhetens tidevarv.
På fotona som pryder biografins omslag, tagna någon gång under glansdagarna, vilar han avslappnad i gröngräset. Här anas en lekfull, sensuell sida. Charmören med det smittande leendet. Hur hade han landat idag? ”För ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos”. Så löd prismotiveringen. Femtio år senare, mitt i klimatkris, krigshets och AI-hot väcks oundvikligen frågan: Är vår tid redo för Harry Martinson?
Åsa Arping är professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs Universitet
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Replik: Killgissa inte om humaniorans kris
LÄS MER:Därför är det rätt att protestera mot Jomshof på universitetet
LÄS MER:Recension: "Att skriva liv" – Johan Svedjedal
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
