Ida Lindes nionde bok ”När man sparkar på en hund” är en kortroman maskerad till en mustig skröna. Sidantalet har drygats ut med 60 blanka blad, typsnittet är ovanligt stort och texten består i hög utsträckning av dialog. Att bläddra sig igenom boken går skrämmande snabbt. Vad är syftet med denna underliga form? Romanen tycks bestå av alldeles för få ord i förhållande till sin historia.
Centrum för handlingen är en minimal västerbottnisk by som utgörs av två hus. I det ena av dem bor Eskil med sin psykiskt sjuka fru Marianne. Det andra tillhör hans brorsdotter Sara som sitter fängslad efter att ha mördat ett antal människor i Lindes uppmärksammande roman ”Norrut åker man för att dö” från 2014. Det rör sig alltså om en uppföljare enligt modellen: Vad hände sedan?
Åren verkar ha gått. Förutom Eskil följer boken Andreas och Vilhelmina som är bror respektive mor till den unge man som Saras före detta pojkvän Benjamin sköt ihjäl på en bensinmack. Vilhelmina hade en relation med Eskil för fyrtio år sedan, innan han var otrogen mot henne med Marianne. Redan här börjar intrigen likna en såpas. Än mer så när det avslöjas att Eskil i själva verket är Saras biologiska far.
Som tonåringar hade Eskil och Mariannes dotter Isadora nämligen en sexuell relation med Sara i tron att de bara (sic!) var kusiner. I bokens början återvänder Isadora till föräldrahemmet för första gången på 19 år. Hon har bott i USA, arbetat som fotograf och tagit sig namnet September. Om det senare säger hon att: ”Nä det passar sig inte riktigt här […] men i Chicago var det underbart.” Det har jag faktiskt svårt att tro.
Jag är ändå benägen att tolka titelns misshandlade djur som landskapet självt.
Tyvärr innehåller ”När man sparkar på en hund” många banala tankar av denna typ. Det är märkligt, för Lindes tidigare romaner bygger i huvudsak på flyhänt och ordknapp gestaltning. I ”Norrut åker man för att dö” förklaras aldrig varför polisen Sara ger sig ut på en våldsam vansinnesfärd med främlingen Benjamin. Kvinnan som för ordet i ”Mördarens mamma” från 2018 behåller boken igenom en otäck tvetydighet.
Här finns i stället en påträngande berättare som hela tiden beskriver hur allt ligger till. På snart sagt varje sida redovisas vad personerna känner eller tänker. Så här låter det exempelvis när Isadora stiger in i föräldrahemmet: ”Hur hade hon kunnat inbilla sig att det skulle vara en bra idé att återvända?” Läsaren delges ett antal förmenta djupsinnigheter i stil med: ”Det finns de stora återkomsterna i ett liv och så finns det vardagens små återkomster.”
Det räcker inte för att dölja att människorna i boken är skissartade och schablonaktiga. Första gången hemvändarna Isadora och Andreas möts säger hon till honom: ”Vi behöver väl bara avsluta vår barndom på ett annat sätt”. Han svarar med en annan kliché, att hans barndom försvann innan den knappt hade börjat.
Vid några tillfällen förlorar sig berättaren i slentrianmässig norrländsk klagan över nedskärningar i sjukvården, diskriminering av samerna och gruvnäringens framfart. Villhelmina har hand om en hund vid namn Spader som hon tycker mycket illa om. Jag är ändå benägen att tolka titelns misshandlade djur som landskapet självt.
Men resonemangen integreras aldrig i historien, fastän Eskil säljer sin mark till ett girigt gruvbolag. En kort redogörelse för innehållet i Arne Müllers bok om gruvboomen ”Smutsiga miljarder” mynnar ut i en uppmaning till läsaren att bilda sig vidare på egen hand.
Berättarens brist på ork är symptomatiskt för hela ”När man sparkar på en hund” som mer liknar en långdragen synopsis än en färdig roman.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Svenska författare måste sluta vara så självupptagna
LÄS MER:Recension: ”Karons tunnelbana” av Ida Linde
LÄS MER:Ida Linde | Norrut åker man för att dö
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
