Att sitta på ett café nära Nytorget i Stockholm och läsa reportageboken ”Nytorgsmannen” är en kuslig upplevelse. Det var här han hängde runt, ”jagade” som han själv kallar det i en mobilanteckning, på ölhak som Kellys, Ugglan och Patricia. Han var en av de där killarna som alltid var ute, som alltid erbjöd sig att ha efterfest. Han bodde ju så nära.
2021 åtalades han för 24 våldtäkter och dömdes för sju av dem. Fem ynka år i fängelse blev hans straff. Han frigavs i mars i år efter att han avtjänat tre fjärdedelar av det.
Den grävande SVT-journalisten Jimmy Kirvesmäki har tidigare gjort en uppmärksammad dokumentär om serievåldtäktsmannen. Nu när Kirvesmäki tillsammans med Ellen Pan, också SVT-journalist, ger ut boken om fallet så är det i högsta grad aktuellt.
Men man måste ändå fråga sig varför man ska läsa en bok om den här människan, är han värd uppmärksamheten? Han är verkligen inte intressant. Hans besvär i fängelset och ständiga klammeri med Kriminalvården, som det rapporterats om i media, verkar enligt boken mest handla om att han inte fått rätt specialkost för sin IBS. Han återkommer hela tiden till sin neuropsykiatriska diagnos, som tillsammans med sitt missbruk tycks vara något han skyller på i ur och skur.
Nytorgsmannen gjorde inget större intryck på sina klasskamrater på gymnasiet, och började festa senare. Allt det här är så vanligt, det låter hela tiden som någon man känner. Inte bara det, en av bokens mest drabbande scener är när hans pappa hämtar honom utanför fängelset. Han är alltså föremål för den där hett eftertraktade villkorslösa kärleken från en förälder, som det så ofta talas om.
Inget av det här förklarar varför han kom att bli en av Sveriges värsta sexualförbrytare. Själv menade han i rätten att han fick idén efter att ha sett ”porr” där någon filmade människor utan deras vetskap.
Författarna menar att de med boken, snarare än att ge Nytorgsmannen mer uppmärksamhet, vill skildra hans offer och systemets brister, både före hans åtal och under tiden i fängelset. Men bokens form pekar hela tiden mot det stora avslöjandet, som man som läsare antar ska vara en intervju med förövaren. I detta är boken utformad precis som en krim-podcast, med korta avsnitt som pekar mot hans release och den stundande intervjun.
Det tycks som att podcastifieringen av sakprosan om kriminalitet har gått för långt.
Journalisterna skildrar sin resa mot detta, och de svårigheter de har i att få kontakt med honom. De växlar några brev men i slutändan får de inte till den intervju med våldtäktsmannen som de hade hoppats på före deadline. Varför deadline nu inte kan flyttas fram tills bokens stoff är insamlat ges det inget svar på.
Det tycks som att podcastifieringen av sakprosan om kriminalitet har gått för långt. Allt måste släppas nu, nu, nu. Rapporteringen ska närmast ske parallellt med åtalet, eller brottet i sig. Boken lämnar en med en känsla av att det hade funnits en potential att komma djupare här.
Oavsett så är det flera berättelser som dröjer sig kvar. En av kvinnorna, som blev våldtagen av Nytorgsmannen medan hon sov bredvid sin pojkvän på en efterfest, berättar om hur hon inte blev trodd av sina vänner. Det slutar med att hon, när hon träffar på honom på en bar, hör sig själv be honom om ursäkt för att hon anklagat honom. Flera år senare hittar polisen hans telefon, filmerna på övergrepp och hela historien börjar nystas upp. Då anmäler hon, hon vågar först efter att andra gjort det.
Och det är ju detta som är så otäckt: Att Nytorgsmannen troligtvis aldrig hade arresterats om det inte varit för en misstanke om narkotikabrott och polisen gick igenom hans telefon, där de hittade filmerna. De anmälningar om våldtäkt och misshandel som tidigare kommit in hade nämligen lagts ner. Efter det begick han en mängd våldtäkter och övergrepp.
Det är skandal. Och nu är han ute efter tre år i fängelse. Kan ett fall bättre illustrera hur polisen och rättssystemet inte gör sitt för att skydda kvinnor mot våld? Särskilt som det är oklart varför han släpps så tidigt, när risken för återfall bedömts vara hög. Hans deltagande i behandlingsprogrammen på fängelset verkar, enligt boken, ha varit utan engagemang.
Leif GW, som intervjuas, menar att han antagligen släpps på grund av platsbrist inom kriminalvården. Så ovidkommande är kvinnors säkerhet, enligt det svenska rättssystemet.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Inte konstigt att unga inte kan plugga
LÄS MER:Att kor ska få gå ut är ingen "Astrid Lindgren-lag"
LÄS MER:Naomi Klein om Trump och Biden: ”Omöjlig valsituation”
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
