Omslaget till Ola Nilssons nya novellsamling ”Regelriket” går i olika gula toner. Överst har det en blek och tunn färg, nederst en smutsig mörk. Innanför pärmarna diskuterar två män vad Goethe skrev om gult i sin färglära: att den är som en ton av upplyst glädje men att den också kan vara fulare än andra färger.
Allt är med andra ord en fråga om nyanser. De tretton novellerna uppehåller sig vid det som utspelar sig mellan människor men kanske inte kan eller ska benämnas med ord. ”Vi säger inget om det här” heter typiskt nog en berättelse, som skildrar en ovanlig stund av gemenskap mellan en mor och en hennes son.
I bokens första novell vill en kvinna be sin älskare att stanna på frukost, men vet att hon kommer få nej. Bättre alltså att inte fråga alls. Det kan ju också finnas en ömhet i att hälla upp ett par återställare och låta den andre gå. Liksom i Nilssons tidigare böcker – ”Regelriket” är den åttonde – blir alkoholen ett sätt att härda ut.
En av novellerna tecknar rentav en framtid där något som heter änglaskarvar äter upp alla som inte dricker. Såväl barn som bilförare är redlösa och hembränningen samhällets viktigaste funktion. En parabel så god som någon; först verkar berättelsen bara handla om ett vanligt alkoholiserat par.
Minst tre av novellerna, men kanske så många som sju, handlar om samma person. Här är berättandet i jagform och relationen till en beundrad men onåbar mor central. ”Kebnekaise, juni 1989” och ”Nordtoppen via Halspasset, augusti 1989” skildrar tiden före och efter berättaren får ett sammanbrott.
Här får Nilsson nästan all annan svensk prosa att framstå som klumpig och burdus.
Han är i slutet av tonåren och har skaffat sig arbete på en fjällstation som modern brukar passera varje år. Hon ringer och berättar att hon tänker ta en annan väg. I den avslutande novellen ”Moderna, maj 2012” försöker den vuxna sonen tala med sin mor. Hon vägrar att minnas, ser det förflutna som ett hot.
I några av berättelserna verkar historien fungera just så. En lovande ung konstnär lyckas aldrig nå framgång efter att studierna är avslutade. Decennier senare går han runt på stan och håller samma typ av monologer som han brukade hålla för sina imponerade vänner på fester, som gjorde han narr av sitt forna jag.
En man lever hellre i en ”nedfrysning” än med det som har varit. Novellen om honom inleds med att han berättar att han ibland drabbas av en febrig otålighet, likt den man upplever av då man fryser ihjäl och kastar av sig kläderna: ”Men det var bara inbillning. Under den heta rastlöshetens tunna film var kylan och isen intakt.”
Just denna novell utspelar sig i Stockholm, Göteborg och New York. Bilden för ändå tankarna till fjällvärlden. Så låter ”Regelriket” de enskilda historierna spegla sig i varandra; någon betraktar en människas böjda rygg i en novell och sedan också i nästa. Här får Nilsson nästan all annan svensk prosa att framstå som klumpig och burdus. Man får läsa ”Regelriket” långsamt eller läsa om.
Vad syftar titelns regler på? Det finns gott om konkreta exempel, som konstvärldens förbud att signera en tavla (en gul monokrom) med falskt namn, regeln att man inte bör röka och dricka som gravid, tejpbitar som visar vart man får stå i arbetsplatsens kök.
Ändå får bokens modersporträtt mig främst att tänka på den regellöshet som barnet hamnar i när föräldern inte agerar som en förmedlande instans. Världen blir obegriplig och faller isär. ”Regelriket” är den typ av bok som fogar samman den igen.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Högt och lågt” av Stig Larsson
LÄS MER:Recension: ”Där allt är kontrapunkt tid” av Göran Sonnevi
LÄS MER:Recension: ”Övre port, nedre port” av Geir Gulliksen
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
