Recension: ”Rom på listigare vis” av Harald Bergius

Harald Bergius har skrivit både roligt och respektlöst om Rom. Det är verkligen de tusen anekdoternas bok – Bergius har i princip uppfunnit en egen genre, skriver Kristian Wedel.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Vi vet ju alla hur det är inför en utlandsresa. Även om man ambitiöst laddar upp med resehandböcker vill man gärna prata med någon som har varit där, någon som känner terrängen. Blott det faktum att man gärna ertappar sig själv med att vilja höra vad man egentligen ska göra tyder på att det ofta finns ett besvärande glapp mellan så att säga reseberättelserna och resan.

Detta glapp har Harald Bergius, till vardags journalist på Dagens nyheter, uppenbarligen föresatt sig att fylla. Och han gör det med bravur, humor och överväldigande ämneskunskap. ”Rom på listigare vis” (Kaunitz-Olsson) är en synnerligen läsvärd och gladlynt bok om Rom med ett alldeles eget tilltal. Faktum är att Harald Bergius nästan har uppfunnit en egen genre.

ANNONS

Utan att läsaren egentligen märker eller besväras av det rymmer denna bok allt som en ovan Romresenär av praktiska skäl måste veta. Kapitlen är tryfferade med adressuppgifter och rentav QR-koder.

Och vem kunde väl ana att romarna var världens första vitsare?

Samtidigt förmedlar Bergius Roms historia – eller snarare historier – med ett glatt humör och en enorm men lätt buren lärdom. Detta är de tusen anekdoternas bok – tillräckligt för att hålla middagskonversationen igång i veckor. Det kan handla om att Drottning Kristina lät avlossa en kanon mot kardinal Medicis dörr när kardinalen var försenad till en jakt. Eller att Caesar bar lagerkrans för att dölja att han var flintis.

Och vem kunde väl ana att romarna var världens första vitsare? Harald Bergius citerar vitsar från en skämtsamling från 300-talet, bland annat den därmed i alla avseenden klassiska ”Hur vill du bli klippt? Under tystnad.”

Och det är historier om Freud, Casanova, Nero, pasta, vildsparris, Shelley, paparazzifotografer och Mussolini. Det är ett överdåd.

Det är respektlöst och roligt. Ett kapitel heter ”Gustav III får feeling.”

Det fina är att läsaren och Romresenären inte bokstavligen behöver resa till Rom.

Stina Wirséns illustrationer sveper in berättelsen i en passande kontemplativ och sorglös stämning.

Detta är alltså en bok för Romresenären. Men det fina är att läsaren och Romresenären inte bokstavligen behöver resa till Rom. Sällan har väl en svensk guidebok varit roligare att läsa för den kategori läsare som i den anglosaxiska världen kallas ”The Armchair Traveller”. Tusentals böcker har skrivits om Rom. Och utan ha någon vidare överblick av detta magnifika startfält dristar jag mig att tro att Harald Bergius ”Rom på listigare vis” inte liknar någon annan Rom-bok. Skulle man möjligen kunna få be om en likadan Bergiusbok om Stockholm?

ANNONS

LÄS MER:Den svenska ostfrallan har förintats av surdegsmaffian

LÄS MER:Jag fick 140 kilo tant i knät på femmans spårvagn

LÄS MER:Recension: ”Spårvagnsresor med Mr Hume” av Horace Engdahl

ANNONS