Det är inget fel på scenografin i ”Samtalen” där författaren Cilla Naumann samlar sina intervjuer med konstnären Karin Mamma Andersson. Deras konversation utspelar sig under en dryg vecka i den svenske societetsläkaren Axel Munthes berömda Villa San Michele på Capri. Vilket låter som ett scenario hämtat från kulturtantens våta drömmar.
Andersson brukar räknas som en av Sveriges största konstnärer. Hon har bland mycket annat varit curator för São Paulo-biennalen och visades för ett par år sedan i en magnifik separatutställning på Louisiana i Köpenhamn. Samtidigt har hon ställts ut ganska sparsamt i Sverige och faktiskt nästan aldrig visats i Göteborg. Det finns med andra ord goda skäl för att sprida kunskap om hennes konst och konstnärliga influenser till en bredare svensk publik.
Samtalen äger rum under slutet av pandemin då både Naumann och Andersson handskas med livskriser. De har såväl sjukdom som skilsmässa med sig i bagaget. Som om det inte vore illa nog har Andersson valt att fira sin 60-årsdag på Capri utan vänner och familj. Men resan tycks inte fungera särskilt bra som ångestdämpande.
I mina ögon är bokens största förtjänst att Andersson får framstå som lika surmulen som sina manliga konstnärskollegor.
I mina ögon är bokens största förtjänst att Andersson får framstå som lika surmulen som sina manliga konstnärskollegor. Hon tvekar inte att avbryta intervjun och raljerar om hur Capri ”våldtagits av turism och kapital i århundraden”. Andersson blir på bättre humör när hon tänker att det under lågsäsong i alla fall är rätt få turister, men mest verkar hon längta tillbaka till ateljén i Stockholm.
Bokens omslagsbild ger en vidare illustration av den på samma gång storslagna och deppiga stämning som hänger över samtalen mellan de båda vännerna. Bilden är hämtad från en av Anderssons senare målningar som gestaltar en jättestaty av en pojke som ligger med uppspärrade ögon vid ett vägskäl i ett annars öde landskap. Konstnären beskriver hur målningen formades av känslan av att ligga sömnlös och uppgiven i sin säng.
Här hade jag velat fråga hur Andersson ställer sig till den aktuella debatten om konstens förhållande med livet. Idag är det vanligt att inte vilja blanda ihop person och verk samtidigt som många konstnärer försöker radera denna distinktion. Det är tydligt att Anderssons konst inte är självutlämnande i ordets vanliga bemärkelse. Snarare beskriver hon sin metod som en sorts nysaklighet där hon försöker ”vara alla material som jag målar”. Det låter som att hon vill försvinna från sig själv, men metoden kan nog även förstås som ett sätt att överbrygga skillnaden mellan känsla och materiell form.
Jag köper att Naumann inte är någon konstexpert och att samtalen om Anderssons konstverk och relation med den internationella konstmarknaden därför framstår som rätt ytliga. Däremot har jag svårare att förstå hennes beröringsskräck för de jobbiga ämnen som trots allt dyker upp under intervjun.
mycket av dragningskraften i hennes måleri handlar om att det går troll i perspektivet.
Eventuellt känner Andersson något liknande när hon nämner att hon befinner sig i en livskris och därför sökt sig tillbaka till landskapsmåleriet. Nu har du öppet mål, tänker jag, men får nöja mig med intetsägande frågor om Anderssons känsla av att hennes son också målar (”ganska väntat”), att hon tidigare i sin karriär målade många björkar (”ja, väldigt många”) och att det plötsligt dyker upp en and på stenstranden (”gullig, ta ett foto”).
Visserligen är Anderssons intima relation med djur en av bokens många trådar och det sägs att hon kan prata med hundar. Det får mig att undra om konstnären under sin vistelse på Capri hade mer intressanta samtal med sina fyrbenta vänner än med bokens författare.
Men det finns också höjdpunkter i deras samtal. Jag förtjusas av konstnärens berättelser från uppväxten i Luleå. Som när hon övertalade sin mamma att köpa en målning med en ”jätteful häxa som satt i förgrunden framför ett skogsbryn och rörde i en kittel som det steg upp svart rök från”. Det ska nog räknas som ett konsthistoriskt scoop när Andersson erkänner att hon i sitt måleri aldrig riktigt kommit förbi den där häxan.
Det får mig att inse att mycket av dragningskraften i hennes måleri handlar om att det går troll i perspektivet. Visserligen beskriver Andersson sig själv som en ”deppmålare” men hos henne framstår vardagen som bergtagen av en förhäxad blick. Synd bara att samtalen inte lyckas gräva djupare i denna förbryllande föreställningsvärld.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Kvinnliga konstnärer säljer bättre än någonsin
LÄS MER:Karin Mamma är årets konstnär
LÄS MER:Svensk konstelit tar farväl av Galleri 1
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
