Recension: ”Sjaunja” av Linnea Axelsson

Linnea Axelssons nya diktsamling ”Sjaunja” är fylld av frågor, både utskrivna och icke-utskrivna. ”Vad händer när / det finns ett dött barn?” Frågar exempelvis dikten och insisterar på så vis samtidigt på att det döda barnet faktiskt finns.

Sjaunja är namnet på en plats, ett vidsträckt lågfjällsområde med myrar och björk- och barrskog. För somliga är det ett vackert naturreservat att vandra runt i, för andra är det renbetesmark som samerna har levt på och nyttjat i tusentals år. I diktsamlingen fungerar platsen som något fysiskt att ta avstamp i för att sedan utforska det metafysiska och mytologiska, dikten fladdrar ständigt mellan dessa sfärer.

Redan på första sidan skriver Axelsson ”Det som inte finns / träder fram och tar sin plats” för att sedan arbeta sig fram genom liknande motsägelser. Genom olika former närmar hon sig det där som inte finns, som hon samtidigt skriver fram.

Vad är då detta något som inte finns? Det växlar mellan att representera de döda, en andlig värld eller en idévärld, och att skapa litteratur: att föreställa sig och skriva fram någonting ur ingenting.

I ”Sjaunja” finns samiska gudinnor som far omkring runt ett överväxt gammalt viste där ingen längre bor och behöver dem. För det mesta är berättarrösten ett samtida jag som minns sina egna minnen och andras berättelser. Jaget resonerar kring skrivande, minnena vi bär med oss, tidens beskaffenhet, samtidens brist på närvaro och betraktar sina döttrar, maken och naturen omkring sig. Allting – historien, naturen, språket och människan – hänger ihop.

Så verkar även Axelsson ha påverkats av det lite slängiga – och framför allt roliga – drag som fått så starkt fäste i samtida svensk poesi på senare år.

Delar av boken är skriven i samma ordknappa, koncentrerade stil som känns igen från Augustprisade lyriska eposet ”Aednan”. Det är också då Axelsson briljerar: Raderna är väl avvägda, lyriska utan att för den sakens skull göra sig till eller vara överdrivet förskönande. I andra delar har Axelsson tagit sig friheten att bre ut sig mer, raderna är längre och närmare prosan. Stundtals anas influenser från Louise Glück, andra delar för snarare tankarna till Göran Sonnevis (egentligen inte alls vardagliga) vardagsbetraktelser.

Så verkar även Axelsson ha påverkats av det lite slängiga – och framför allt roliga – drag som fått så starkt fäste i samtida svensk poesi på senare år. Mina favoritrader i ”Sjaunja” är ”Du vet att min bästa svordom kommer från / Big Brother säsong 3: fittkorv.” Det är välkommet och lyfter verkligen boken. Särskilt eftersom det förekommer i samma strof där det innan talas om själen. Det talas mycket om själen i ”Sjaunja”.

I en av dikterna berättas att ordet för ord på nordsamiska – sátni – är samma som för snittet man skär i renkalvens öra. ”Att skriva är att skära”, konstaterar jaget. Axelsson upprättar om och om igen detta samband mellan det fysiska och abstrakta. En scen där jaget diskar glider över i en önskan om att bringa fram tankarna och själen hos de som inte längre finns.

Kanske är denna dikts problem att den i partier är allt för beskrivande och ointresserad av att gestalta. Läsaren lämnas med jagets frustration över ordens otillräcklighet och stångande mot språkets gränser utan att nå någon slags transcendens. Och dikten behöver heller inte nå ett stadium av transcendens, men det hade behövts en högre grad av gestaltning för att faktiskt bära upplevelsen av den fysiska världens och språkets gräns – och förnimma det som finns bortom.

Det gör att boken blir mycket ojämn. Ibland karvar Axelsson fram riktigt skarpa rader och öppnar dikten mot något större och mystiskt. Andra dikter tycks ofta lite för oprecisa och vidgar inte boken som helhet. "Sjaunja” är utan tvekan läsvärd, men jag är övertygad om att Linnea Axelsson hade kunnat ta ut svängarna ytterligare.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Magnificat” av Linnea Axelsson

LÄS MER:Problematiskt att prata om en samisk litteraturboom

LÄS MER:Recension: ”Epos” av Ellen Nordmark

TEXT

Katja Palo

katja.palo@gp.se