Recension: ”Skurkmanifestet” av Colson Whitehead

Det märks att Colson Whitehead en gång i tiden skrev en slabbig zombieroman: han är mästare på att vagga in läsaren i en falsk trygghet för att sedan överraska med ett hårresande våldsdåd. Men rövare och banditer i all ära, den verkliga huvudrollen i ”Skurkmanifestet" är 70-talets New York.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

”Stan var som en Antonionifilm”, skriver Colson Whitehead (”Den underjordiska järnvägen”, 2016) om 1970-talets New York. ”Första gången man ser den suger den, sedan ser man den igen och den är fantastisk. Det var precis så, fast den suger andra gången också.”

New York – kvartersbiograferna, soppköken, rutnätet av skitiga och tungt trafikerade gator – spelar verkligen huvudrollen i ”Skurkmanifestet”, Whiteheads uppföljare på kriminalromanen ”Harlem shuffle” (på svenska 2021). Metropolen är bullrig, bråkig och obegriplig. Men Whiteheads hyperintelligenta prosa, virtuost överförd till svenska av Niclas Nilsson, flödar trots det över av en obestridlig kärlek till den brokiga platsen.

De två romanerna – som man kan läsa fristående – bildar sammantagna ett myllrande Charles Dickens-epos med kulisser och rollbesättning inhyrda från uppkäftiga blaxploitation-rullar som ”Shaft” (1971) och ”Super fly” (1972).

ANNONS

Precis som i ”Harlem shuffle”, som utspelar sig på 1960-talet, spelar gangstern och småfifflaren Ray Carney huvudrollen. Ray har nu hängt av sig sina kassaskåpsknäckarverktyg, förhoppningsvis för gott. Han har investerat sina inte särskilt hederligt förvärvade slantar i ett möbelvaruhus på 125th street i Harlem.

Men så blir hans tonårsdotter helt upp över öronen förälskad i The Jackson 5. Visst, inget konstigt med det. Motown-grabbarna, i synnerhet pojkbandets fryntlige frontpojk Michael Jackson, krossar spröda flickhjärtan med lika stor effektivitet som New Yorks poliskår begår rättsliga övergrepp mot Manhattans minoritetsinvånare. Carney vägrar erkänna att han själv ibland går runt och nynnar på topplistebangern ”I want you back”.

Han vet alltså precis hur man vaggar in läsaren i en falsk trygghet för att sedan överraska med något riktigt hårresande våldsdåd.

Möbelhandlarens nyfunna hederlighet sätts emellertid på prov. Den smutsiga snuten Munson – som redan i ”Harlem shuffle” skodde sig på andra genom utpressning och hot – dyker upp på tröskeln till Carneys ombonade tillvaro. Polisväsendet är inte vad det brukade vara. Helgonet Frank Serpico, som har avslöjat utbredd korruption inom kåren, har lagt krokben för Munsons behagliga tillvaro. Nu står han där och viftar med ett par ståplatsbiljetter till en sedan länge utsåld konsert med The Jackson 5. Carney nappar motvilligt på betet.

Under drygt trehundra sidor försöker Carney hålla sitt familjeliv flytande, men han sugs av olika skäl vid upprepade tillfällen ner i New Yorks undre värld. Det märks att Whitehead en gång i tiden, innan Pulitzer-prisen började hagla över honom, skrev en slabbig zombieroman (”Zone one”, 2011). Han vet alltså precis hur man vaggar in läsaren i en falsk trygghet för att sedan överraska med något riktigt hårresande våldsdåd. Skallar spräcks och bukar sprättas upp. Det är ofta så osentimentalt att James Ellroy i jämförelse framstår som en blödig moralist.

ANNONS

Rövare och banditer i all ära, ”Skurkmanifestet” är främst en skildring av en specifik tid och plats: New York på 70-talet. Min sökhistorik på Wikipedia har de senaste dagarna bestått av funkband och bortglömda afroamerikanska filmer. Men jag har också roat mig med att följa händelseförloppet gata för gata via Google maps. På adressen för Carneys (uppenbarligen rätt stora) möbelbutik ligger ett postkontor och ett grillkök med mat från Mellanöstern.

Den rumsliga känslan är så stark att jag misstänker att Whitehead har klurat ut ett sätt att böja rumtiden. Han har hittat en parallell tidslinje vars historia släpar efter några decennier. Han har stått där, med skrivblock i hand, framför Carney och plitat ned anteckningar medan småskojaren försöker kränga honom ett soffbord.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Framtidsministeriet” av Kim Stanley Robinson

LÄS MER:Recension: ”Bli min” av Richard Ford

LÄS MER:Recension: ”Kvinnorna” av Yan Lianke

Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS