Titeln ljuger inte. Erik Lindman Matas hybridroman ”Svenska äpplen & äventyr” handlar rent konkret om äpplen, mer metaforiskt om äventyr. Fast lika mycket är det en berättelse om lärarinnan Inga. Romanen börjar med hennes bortgång, och de fyra andra berättarna kretsar kring henne.
I de fem olika delarna försöker berättarna både skildra och nå fram till varandra. Det är symptomatiskt att berättaren Krapp beskriver Inga genom att skriva om ett brev han aldrig skrev till henne. Textens pulserande smärtpunkt är just denna berättarnas längtan efter att mötas på nytt. Genom hela verket ljuder också en språkfilosofisk klagan över att skrivandet inte kan återskapa de möten som funnits. Språkets verklighet förmår inte motsvara den sinnliga verkligheten. ”Du” är inte du, skriver Krapp resignerat.
Paradoxalt nog ger denna misströstan texten en sällsynt vitalitet. När berättarna skriver om skrivandets otillräcklighet träder de själva fram i skarp relief, blottade och sårbara. Vissa rader påminner om hur Ola Julén gör ton av den totala ensamheten: ”Det är hopplöst, att försöka skriva fram dig.” Tyvärr hittar texten denna nerv alltför sällan, och den försvagas också när berättaren Erik presenteras som hela romanens författare. De andra berättarna tappar då sin autonomi och blir tydligt skapade, vilket gör att deras ärliga tilltal grumlas.
Eftersom berättarna är hängivna läsare kryllar ”Svenska äpplen & äventyr” av citat – redan titeln är en blinkning till Strindberg. De tycks alltid leta efter det poetiska, och poesin finns där precisionen finns, vilket lika gärna kan vara i en terminologi över äppelskalets olika nyanser (”halmgult i grunden, blodrött strimmat”) som i en bibelpassage. Ett rikt citerande prövar dock författarens omdöme och Lindman Matas är svajigt. Ibland väljer han dessutom alltför bra citat som ställer den egna texten i dålig dager, som när Proust får beskriva äppelblomningen och den plötsligt blir underskön.
Efter att ha hållit sig till dikten i debuten ”Pur” och efterföljande ”Liten lek” blandar Lindman Mata nu in essä, prosa och dagboksform. Essäerna utgör stommen, vilket är synd eftersom de sviktar i kvalitet.
Ofta rör sig de sig brett snarare än djupt. Dock kan det bränna till ibland, som i iakttagelsen att allt nytt man ser väger extra tungt mot ögat. Inte heller essäernas stil är klockren. Språket kan bli onödigt omständligt och ställer tomma frågor som bromsar upp texten. Prosadelarna är säkrare – där vet Lindman Mata hur man får det alldagliga att vibrera.
Äpplen är inte det djupaste av ämnen. Lindman Mata vet det själv. Men det som jag trodde att han försökte visa, nämligen att litteraturen genom hängivelse förmår göra det minsta stort (tänk Knausgård som steker korv), förtas av alla överflödiga försvarstal om äpplets relevans. Äpplet får också verklig betydelse först när det upphör att framförallt vara ett ämne och istället blir den tråd som binder samman karaktärerna. Till exempel visar sig utläggningarna om ympning vara männens påfågeldans för att vinna Inga.
Överlag visar Lindman Mata tyvärr inte samma förmåga att fullfölja en form i ”Svenska äpplen & äventyr” som i ”Pur”. Delarnas kvalitet är så ojämn att ingen övertygande helhet uppstår. Romanen hänför bara i alltför korta stunder.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Liten lek - Samlade dikter 2019-2020” av Erik Lindman Mata
LÄS MER:Recension: ”Gunne, sax, påse” av Erik Lindman Mata
LÄS MER:Vad gör Knausgårds och Cusks meningar så bra?
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
