I Per Wästbergs nya roman "Två vänner" berättar två äldre personer, Torsten och Signe, om sig själva. De riktar sig till sin vän författaren och indirekt även till läsaren. Eftersom de båda vännerna saknar yttre beröringspunkter och sinsemellan är relativt olika, kan man få känslan att Wästberg i själva verket har skrivit två böcker. Jag vet ingen annan modern roman som är komponerad på detta vis. Som litteraturhistorisk förlaga har han kanske haft Plutarchos dubbelbiografier över berömda greker och romare. Tanken är nog att jämförelsen mellan två olika livsöden ska utmynna i en djupare insikt om människans villkor.
Först ut är Torsten, en ensam människa som lever efter stoicismens principer. Genom att avstå från nära relationer förskonar han sig från det lidande som dessa kan medföra. Fasta rutiner utgör ett bålverk mot osäkerhet och skenande begär. Han har skaffat sig en tjänst, utför oklanderligt sina åligganden och aktar sig för varje ansats till originalitet. ”Jag önskar”, säger han, ”mitt liv vore så sällsamt händelselöst att det skulle få plats i en roman på tio glesa sidor.” Ändå är han någorlunda tillfreds med tillvaron. ”Jag bottnar, jag har satt mina gränser och trivs med det.”
I denna del har Wästbergs livserfarenhet kommit till sin rätt; gång på gång visar han prov på ett vidunderligt detaljsinne.
Torstens porträtt syns mig emellertid psykologiskt osannolikt. En människa som lever så isolerad måste väl till sist bli sjuk av ensamhet? Men Torsten kör på, som en monolit. Det mesta hos Torsten kan kännas klichéartat. Hans egocentriska livsföring kan läsas som en mönstergill illustration av stoikernas bistra lära. En stram och kylig far har gjort honom ängslig. Amors pilar har aldrig trängt igenom hans pansar. Men idéburen prosa blir sällan levande litteratur. Den angenäma prosan flyter på, sober som en sörmländsk bäck, men den når inte ner till den smärtpunkt där litteraturen blir mer än tankeväckande underhållning. Dock finns guldkorn: ”Du har sagt att du hittar dig själv genom att se på andra. I samma syfte har jag vänt bort blicken.”
Porträttet av Signe känns mera lyckat och mångbottnat. I denna del har Wästbergs livserfarenhet kommit till sin rätt; gång på gång visar han prov på ett vidunderligt detaljsinne. Lugnt och sansat berättar Signe om sin odramatiska tillvaro som präglas av maken och arbetet som gymnasielärare. Deras barnlösa äktenskap är varken olyckligt eller särdeles entusiasmerande. ”Vi har funnit oss i vår långa samvaro som inte gett näring åt framtiden utan mynnar ut i morgondagens glömska.”
Samtidslitteraturen har nog ett behov av sofistikerade berättelser om drägliga äktenskap. Det är lättare att skriva medryckande (och säljande) romaner om övergivenhet, brott och andlig nöd – än att skildra ömsesidighet och långvariga mänskliga utbyten. Läsaren får även privilegiet att ta del av Signes finstämda tankar om hur det kan vara att arbeta som lärare idag. I hennes meditativa stämma blandas ålderns klokhet med en genuin omsorg om eleverna.
"Två vänner" kan nog upplevas som lite tjatig. Samtidigt öppnar Wästberg, genom denna otidsenliga hymn till vardagen, läsarens ögon för den skönhet som står att finna i det enkla och rutinbundna livet.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Märket” av Fríða Ísberg
LÄS MER:Recension: ”Cirkelns fyra hörn” av Jerker Virdborg
LÄS MER:Recension: "Territoriella anspråk" av Frans Wachtmeister
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
