”Ingen minns fåglarnas oräkneliga flockar, hur de förmörkar himlen. Det går att läsa om det, jag har sett foton, jag kan skriva det nu och orden kommer aldrig att omvandlas till fjädrar och vingslag.”
Det lakoniska konstaterandet kommer från berättarrösten i Erik Hågårds ”Ursinnet”. Jag inbillar mig att raderna ringar in romanens kärna ganska väl. För precis som debutromanen ”Lilo” är ”Ursinnet” ett vykort från en möjlig och skräckinjagande framtid, en tid då allting redan är för sent.
Mänskligheten har definitivt avgått som segrare i sitt mångtusenåriga krig mot naturen och upptäckt att segern saknar all sötma. Det är artkollaps, det är migrantströmmar och i stället för vår talar man om ”den första värmevågen”.
Inte ens för de som framlever sina dagar i de små civilisationsenklaver som fortfarande hankar sig fram återstår mycket mer än att sörja den värld som var. Den som redan har läst ”Lilo” kommer snabbt känna igen sig, inte bara i den kärva tematiken och genom de små blinkningar som visar att berättelserna utspelar sig i samma värld. Också författarens kärva poetiska språk och bitvis utmanande gravallvar känns igen från debuten.
Men även för den som inte har läst Hågård tidigare borde mycket kännas välbekant – berättelser om den annalkande katastrofen är ju sedan något decennium tillbaka en huvudfåra i samtidskulturen. I tv-spel och tv-serier tvingar zombieutbrott och svampinfektioner oss att inse hur bräcklig civilisationen faktiskt är medan Agustina Bazterricas roman ”Utsökt kadaver” skildrar hur samhället i en tid av överbefolkning börjar föda upp människor i slakthus.
Vid en första anblick är det kanske inte självklart hur Hågårds roman egentligen är så mycket mer än en elegant variation på alla dessa nattsvarta berättelser. Faktum är att jag finner det oväntat svårt att överhuvudtaget sammanfatta vad den egentligen handlar om.
det är fruktbart att läsa Hågårds förkärlek för populärkulturella troper som ett sätt att förankra den radikala sorg som är textens egentliga ärende i något igenkännbart och lättillgängligt.
Berättaren lever i ett litet ösamhälle, hårt skiktat mellan fattiga och rika, och under stenhård kontroll av den mystiska firman, ett mellanting mellan globalt företag och statsbildning. Jo, på något sätt ingår ön i ett större imperium – skepp kommer och går, varor lastas av och på i oklart syfte – men eftersom firman skurit av invånarnas egna kommunikationsmöjligheter med omvärlden svävar invånarna i en känsla av absurd meningslöshet.
Men kanske är det faktiskt så att något håller på att förändras – det viskas om oro och uppror, kanske är det också så att det pågår en maktkamp i firmans toppskikt. Och kanske är det så att den melankoliske berättaren håller på att bli en bricka i ett dunkelt maktspel.
Men även om ”Ursinnet” visserligen lånar de yttre konturerna av en spänningsberättelse, kan det diskuteras både hur spännande det egentligen är och om det verkligen spelar någon större roll.
Snarare tänker jag att det är fruktbart att läsa Hågårds förkärlek för populärkulturella troper som ett sätt att förankra den radikala sorg som är textens egentliga ärende i något igenkännbart och lättillgängligt. En litteraturhistorisk jämförelse kunde här vara Stig Dagermans ”De dömdas ö” från 1946, där författaren befolkade en mardrömslik ö med ett persongalleri nästan helt hämtat från tidens amerikanska populärkultur.
Det extremt välbekanta på ytnivån fungerar här som en nödvändig motvikt till det extremt förtätade språket, den symboliska tyngden och den grundläggande tröstlösheten. Så tror jag också man bör läsa Hågård. Det är inte i ett intrigmaskineri som ibland går på uppenbar tomgång som romanen verkligen lever, utan i de ofta smärtsamt vackra iakttagelserna om allt det som gått förlorat och det bitvis rätt komplexa symbolspråk författaren laborerar med.
Här finns ett mycket starkt romantiserande av ett tänkt urtillstånd, en längtan tillbaka till en tid ”innan pyramiderna och alla tricks”, och en vilja att hålla ursinnet levande i protest mot ”vansinnet”, det civilisationsprojekt som till slut omöjliggör all vidare civilisation. Här finns också den insprängda sagan ”Kasjdun”, som berättaren läser i sin barndom och som på ett märkligt sätt tycks spegla den egna livssituationen.
Kanske är det som helhet betraktat ändå en smula överlastat – efter att ha läst och läst om nästan fyrahundra sidor av kompakt mörker börjar det kännas lite som att jag har råkat äta en hel gotisk katedral. En viss mättnad infinner sig. Ändå väljer jag hellre den känslan än att behöva gå svältfödd från sval prosa som inte riskerar något – och när jag bläddrar igenom mitt recensionsexemplar så är det fyllt av understrukna rader jag kommer bära med mig. Ibland är delarna större än helheten.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: "Lilo" av Erik Hågård
LÄS MER:Recension: ”The last of us” – HBO Max
LÄS MER:Recension: “Utsökt kadaver” av Agustina Bazterrica
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
