I samma kronologiska period som metoo-vågen pågick som mest intensivt, anmälde ett antal personer den så kallade Kulturprofilen för olika typer av sexualbrott. En av dessa ledde vidare till åtal och fällande dom. Anna-Karin Selberg, som var målsägande, har nu skrivit en bok.
Att recensera en text som är skriven av ett brottsoffer är svårt. Det är lätt att blanda samman den privata indignation man känner inför brottet, med sin läsning av verket. Särskilt då brottet är sådant att det ligger nära den egna erfarenheten. Å andra sidan gör en professionell läsning lätt att man framstår som empatilös, i det fall att det finns invändningar mot texten. Låt mig därför poängtera att detta är en recension av den litterära produkten ”Utsidans klass”, och inte en recension av dess författare eller tematik.
”Utsidans klass” består av många noggrant frammejslade porträtt av samma människa. Lager på lager i ett ansikte lagda på varandra, alla färgade av olika tid, plats, nödvändigheter. Tillsammans skapar det en helhet där människan får vara full av skavanker, medan stilisten håller sig sval.
Bortom personporträttet – som för tankarna till bildkonsten – är det även ett gott försök att skildra de mekanismer som fått många av oss, innan och efter metoo, att dra oss för att anmäla våldtäkt, och det vakuum som skapas av att inte anmäla.
detta är något litterärt mer bärkraftigt än en partsinlaga
Det är också en rafflande arbetsplatsskildring, en grundkurs i psykoanalys och drömtydning, samt en Stockholmsskildring med öga för detaljer. Glöggmingel och pubkvällar och löpturer är igenkännliga inslag.
Sammantaget blir det utmärkt, även om jag kan tänka mig att en läsare som framförallt letar upprörande passager blir frustrerad. Men detta är något litterärt mer bärkraftigt än en partsinlaga. Det är en positiv överraskning att Selberg undviker fällan i att slaskande med detaljer, när hon har ett av de senare årens mer braskande kriminalfall att arbeta med.
I stället kommer författaren med vad som framförallt är en kompetent, om än nattsvart, gestaltad uppväxtskildring, som överlappar med en kritik av det egna realistiskt svajiga moderskapet.
Här finns träffsäkra scener som visar barnets, det generiska barnets, utsatthet: det hon var, det hon har. ”Du har blivit rolig sedan du träffade honom” låter hon barnet mumla och fortsätta ”jag vill att du ska vara arg som du brukar”.
Här ligger tyngdpunkten – i återblickar och tärande vardag. Men självklart finns även processen, den vanvettigt taffliga hanteringen på författarens arbetsplats (här tänker jag arbetsrättsligt haveri), juridiken och mediernas domstol som fond och hotande avgrund.
Inskjutet i det ganska självspäkande narrativet om en mamma på gränsen till sammanbrott löper alltså den ångestladdade prestationen i att, om än till en del uppbackad av en tidsanda, ställa en mäktig förövare till svars.
Det är berörande och väl gestaltat, när lager efter lager av integritet och individualitet skalas bort. Tidningar och kollegor, det juridiska systemet, väninnorna, det egna jaget: alla har de svala fingrar som plockar, plockar, plockar på författarkroppen.
Det skapar roman med stort R, och det ger en episk oundviklighet åt skeendena, en känsla av människans faktiska hjälplöshet inför omständigheterna
Att låta vardagslivet och en möjlig ny kärlek, såväl som barndomen och det emotionella arvegodset från generationer bakåt ta plats i denna beskrivning är begåvat. Det skapar roman med stort R, och det ger en episk oundviklighet åt skeendena, en känsla av människans faktiska hjälplöshet inför omständigheterna: inte bara denna människa, och dessa omständigheter, utan något mer allmänt berörande.
Här finns inga tillfällen för huvudgestalten att tänka annorlunda eller säga stopp, bara den eviga känslan av att försöka springa ikapp och stoppa upp i efterhand. Det ger en hög grad av igenkänning: att skildra det som blev, samtidigt som man med klaustrofobisk visshet vet att inga förklaringar kan ge hela bilden.
Min enda invändning mot ”Utsidans klass” är textens precision. Handlingen spänner över ett stort antal år och signifikanta händelser, vilket ger en osäkrad känsla i och med att författaren minns, anser sig minnas så väldigt mycket detaljer. Röster, blickar, ord återges specifikt samtidigt som tidsperspektiven flyter, vilket inte varit ett problem i en renodlat skönlitterär text. Ett typexempel, där tre olika dialoger sker inom loppet av ett stycke:
”Jaha, då är det väl bara att lägga ner sin så kallade karriär då”
”Säg inte det” sa hon, ”Brottsoffer har väl också ett säljvärde?”
När vi hade lagt på dök ett namn upp i huvudet.
”Känner du till advokaten med samma namn som din mor?” hade Per en gång frågat.
”Massi-Fritz?”
”Hon var med i ett intervjuprogram på tv. Såg du det?”
Det hade jag inte gjort.
”Hon sa att målsägandebiträde blir man om man vill skydda brottsoffer, inte förövare. Var det så din mamma tänkte också?”
”Jo visst, det var så hon tänkte. Men…”
Tokskratt, ingen av oss kunde sluta.
Jag kom ut på vägen som löpte längs med sjön. Dagen före hade det varit årsdagen för hennes död.
”Du skulle tända ett ljus”, hade B sagt när vi gick förbi den lilla parken. ”Varför glömmer du alltid det när det är den här dagen?”.
Kanske hade Anna-Karin Selberg vunnit något i abstraktion på att offra namnangivelserna och låta det vara en mycket bra roman.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: "Klubben" – Matilda Gustavsson
LÄS MER:Hon skriver bok om kulturprofilens våldtäkt
LÄS MER:Jag är så less på att vara en självutplånande morsa
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
