”Han är väl sex år” är nästan det enda Zvonko Kuic säger om sin son.
Under två års tid träffade Alexandra Pascalidou 60 fäder i utsatta förorter som på något vis drabbats av gängkriminaliteten. Hälften av dem fick var sitt kapitel i hennes nya bok “Var är papporna?”, i form av hastiga monologer där männen berättar om familjerna de kommer ifrån, familjerna de skapat – och allt som gått fel på vägen.
Visserligen får papporna från förorten plats i medierna idag. Men då är det oftast snabba citat med polistejp i bakgrunden, eller i nära anslutning till en kris som rättfärdigar deras närvaro. De intervjuade i “Var är papporna?” är män vars historier aldrig förr berättats på det här viset. Det är historier som traderas från generation till generation, om inte muntligt så psykiskt och fysiskt. Pascalidou gör något viktigt när hon sätter dessa berättelser i tryck och hon anstränger sig för att göra papporna rättvisa när de går från litet till stort, skämt till allvar.
Samtidigt ter det sig vid en första anblick nästan respektlöst att inte sakta ner berättartempot när man går från en lättsam anekdot till någons allra djupaste trauma. Men kanske ligger det närmast sanningen: för många, om än inte alla papporna i boken, kom det tunga mitt i det lätta.
Mellan raderna skymtar även ett gediget journalistiskt fotarbete. Alexandra Pascalidou har lyckats utverka svar som inte många i Sverige kan få. Kanske är det för att många av papporna är män hon känner: familjevänner, tidigare kollegor, till och med hennes före detta sambo. Resten av männen är ofta medievana, vissa livnär sig på att berätta om sina livsöden och sin syn på maskulinitet. Det är inte nödvändigtvis ett problem, utan snarare ett svar på hur Pascalidou lyckas komma så nära. Fragment ur alla dessa pappors berättelser finns sedan innan, men inga gestaltningar hittills har varit så djupgående och nyanserade som Pascalidous.
Det blir såklart repetitivt när man ägnar sex sidor vardera åt 30 olika fäder. Boken kryllar av män som inte sjukskrivit sig en enda dag, som tycker att män också ska få gråta, att politiker inte lyssnar, att alla suedis har flyttat från förorterna. Men poängen för Pascalidou är inte att komma med något nytt. Poängen är också att hon efter en föreläsning på valfritt kulturhus om föregångaren “Mammorna” ska kunna besvara den allra vanligaste publikfrågan: Var är papporna?
Poängen är att vidga debatten som just nu fokuserar på att sätta barn i fängelse och låta de som inte sitter i fängelse gå ut i en visitationszon efter att de ätit Lena Anderssons havregrynsgröt till frukost.
Det finns frågor att ställa kring vilka som får ta plats i boken. Språket brister förhållandevis ofta. Men det spelar ingen roll. “Var är papporna?” är en nödvändig bok. (Vesna Prekopic och Beata Hansson försökte, med “Papporna, sönerna, våldet”, men kom inte lika nära). Alexandra Pascalidous bok leder oss närmare varandra, och närmare de pappor som förlorade sina söner.
”Var är papporna?” tar oss närmare ett land där den här sortens historier inte finns att berätta – där söner inte går förlorade och där papporna faktiskt är närvarande.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Hjärtskärande reportagebok om mammorna och förorten
LÄS MER:"Styrkan kommer från dig, mamma"
LÄS MER:Pascalidou bildar ny akademi som ska utse nobelpristagare
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
