Den amerikanska bilderboken The day the crayons quit av Drew Daywalt och Oliver Jeffers har i svensk översättning fått titeln Kritorna protesterar, vilket är en mer adekvat beskrivning av vad som verkligen sker i berättelsen. Gossen Hugos kritor är sura, gnälliga, utarbetade, orättvist behandlade, men de säger faktiskt inte upp sig utan vädjar istället – via långa, individuella epistlar – om särbehandling.
Den blå är så sliten och välanvänd efter att ha färglagt hav och himlar att den inte ens når upp över kanten på kritkartongen längre. Den gula och den orange ligger i konflikt med varandra om vem som borde få färgsätta alla solar. Den svarta vill inte alltid bara fungera som kontur. Och så fortsätter det, med ett handskrivet brev på varje vänstersida och en kritteckning till höger.
Den här boken har blivit en stor framgång i hemlandet. Men jag ser inte riktigt storheten. Vad är det egentligen för kul med gnällspikar till kritor? Den humoristiska tonen fungerar i början, men sedan blir det mest tjatigt. Kanske fnissar amerikanska barn i högre utsträckning än svenska över en upprörd krita vars papper har skalats av och nu betraktar sig som naken; åh, så pinsamt.
Inte heller försöket att lyfta genusfrågor blir sådär värst vasst; den rosa kritan klagar över att vara helt oanvänd av Hugo – men som tur är har lillasyster lånat den någon gång till prinsessbilder. Och som flicka är hon dessutom duktig på att färglägga innanför linjerna!
Här finns dessutom en förtäckt, taskig kritik mot den stackars Hugo – underförstått att han är fantasilös som bara ritar illröda brandbilar och tomtar. Konventionella färgval, shame on you, Hugo. Av kritkritiken blir han dock så kreativ att han på sista sidan ritar en blå brandbil, en svart regnbåge och en röd elefant. Och då får han guldstjärna av fröken. Skapa fritt, barn, fast som de vuxna säger.
