De senaste årens talrika självbiografiska romaner har kännetecknats av olika reservationer, lekar och spel. Antingen lekar med formen som i Torgny Lindgrens eminenta Minnen där författaren hävdar att hans liv inte varit en roman utan snarare en serie noveller och att hans bok därför också måste ordnas så. Eller spel med själva författarjaget, som iMaja Lundgrens Myggor och tigrar, där berättaren inte framställs som helt tillförlitlig. När Stig Larsson nu ger ut den självbiografiska romanen När det känns att det håller på att ta slut saknas alla förbehåll och all förkonstling, vilket gör det till en mycket märklig roman.
I inledningen ingår han ett avtal med läsaren (som ovanligt nog tilltalas direkt med ett du) att hon måste lita på att allt han säger är sant. Han tillåter sig inte heller att ändra och stryka, behåller passager som han vid senare genomläsning upplever som onödiga eller pinsamma, men tillåter sig däremot utvikning efter utvikning innan han kommer till sak. Inte för att de skall tillföra något till romanen utan för att han tycker det är jobbigt att närma sig det han egentligen skall skriva om. Han kommenterar fortlöpande skrivandet och fantiserar om hur boken kommer tas emot, övertygad om att den kommer hyllas.
Han läser uppskattande Knausgård men skriver att han hellre vill att hans bok skall likna Zlatans självbiografi. Emellan de båda böckerna finns dock en viktig skillnad: där Zlatans är en berättelse om en underdogs väg mot toppen är Stig Larssons en resa i motsatt riktning, från hyllad författare till missbrukare med hjärtproblem. Boken har också något så ovanligt som ett uttalat syfte: Stig Larsson hoppas med romanen kunna hindra människor från att någonsin testa centralstimulantia.
Det är förstås en mycket sympatisk mission och med reservation för att jag kanske inte är svårvunnen just i denna fråga, kan jag konstatera att mig lyckas Larsson övertyga helt och fullt. Sedan tidigt 90-tal har han själv tagit amfetamin regelbundet. Faktum är att När det känns att det håller på att ta slut är det första han skriver utan att ha tagit drogen. Det är även skrivandet som först får honom att börja missbruka: han tar amfetamin och är vaken flera dygn i sträck för att arbeta klart ett filmmanus. Senare gör han samma med pjäser, diktsamlingar och DN-artiklar tills han 2010 helt sonika bestämmer sig för att sluta.
Men romanen handlar inte bara om knark. Larsson förvillar sig ständigt in i olika anekdoter från sitt liv, den ena märkligare än den andra. Han umgås med samma självklarhet med organiserade brottslingar som med bäste vännen Horace Engdahl. Ena dagen introduceras han för Clark Olofsson, den andra diskuterar han sjöar med Sara Lidman.
En del turer i kulturvärlden som Larsson varit inblandad i avhandlas förstås, berömda kulturpersonligheter nämns vid namn och boken kunde mycket väl betraktats som en nyckelroman om det inte vore för att Larsson själv ger sin pappas kusin, sin granne på Lilla Essingen eller sin katt Esset samma tyngd och vikt som Thorsten Flinck eller Maria Schottenius.
Trots alla muntra anekdoter och vilda strapatser är detta en roman som gör mig dyster. Stig Larssons favoritlåt är Edith Piafs klassiker Je ne regrette rien och han menar också att han inte ångrar något. Inte att hela 90-talet kändes som ett oändligt november, inte hur amfetaminet har slitit på hans kropp, inte relationer som förstörts, allt var värt det eftersom han var tvungen att skriva och för att kunna skriva var han tvungen att ta amfetamin. Än värre blir naturligtvis detta av att Larsson inte skrivit något som är särskilt bra sedan tiden innan han började missbruka.
Som roman håller inte heller boken riktigt ihop och ändå tycker jag mycket om den. Larsson skriver inte, som han själv gång på gång påpekar, som förr men han skriver rakt och självklart. Och framförallt, han skriver ärligt och lägger fram sitt liv för läsaren. Som berättare har han naturligtvis blinda fläckar, ibland återvänder han till dem senare och kommenterar dem (hans löjliga uppspelthet i tonen när någon ung kvinna på en fest gett honom en blick, hans behov av att umgås med grovt kriminella) och ibland lämnas det åt läsaren att se vad Larsson själv inte förstår. Larsson gräver okonstlat fram det låga och löjliga hos sig själv, utan baktankar och manér. Bara att få läsa något sådant 2012 är spännande.
Stig Larssons självbiografiska bok När det känns att det håller på att ta slut –där han rakt och ärligt berättar om sitt liv och sitt missbruk.
Mikaela Blomqvist är kritiker och medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om Syndrom Dorian Gray på Masthuggsteatern.
