Med den moderna romanens alla möjligheter i form av citat, berättelser i berättelsen, autofiktion och metapoetiska grepp ger sig Ulf Eriksson i Det begravda berget i kast med att diagnostisera den tid vi lever i. Han gör det med kärleksfull hand, däri ligger textens storhet. I berättelsen om 2000-talets digitala genombrott och dess myllrande invasion av vårt mentala tillstånd, visar Ulf Eriksson på det hopp som finns i reflektionen, dialogen och de nära relationernas värme.
Upplägget först. Det är komplext. Tre generationer talar. Erik, en man i Ulf Erikssons ålder, ser tillbaka på sin egen far, Nisse, en folkhemmets klassresenär och båda är iakttagna av Eriks dotter, Britta-Linna, som år 2050 skriver på en avhandling om det hon kallar övergångstiden, perioden mellan 2000 och 2015.
Det sistnämnda dominerar inledningsvis och ger många hisnande perspektiv på vårt tidiga 2000-tal, inte minst genom de flitiga citat från nutida dagspress som Britta-Linna har i sitt forskningsmaterial och som ter sig dystert tidstypiska ur 2050 års perspektiv.
Det är ett vågspel Ulf Eriksson ger sig in i. Att låtsas betrakta samtiden från ett framtidsperspektiv skulle kunna leda till putslustighet och alltför enkla effekter, men Ulf Eriksson är en av de svenska författare – det vet vi som läser honom regelbundet – som med störst allvar och djupast kunskap försöker förstå den tid vi lever i. Han gör det från ett intellektuellt kulturellt perspektiv. Något som senast visade sig i essän Demokratins röst – om litteraturens utopiska verkan (Edda) som jag recenserade på denna sida 14 juli ifjol.
Den handlar om den oförstörbara skönlitteraturens förmåga att skapa mening genom sin dunkelhet, genom sitt krav på oavbruten tolkning. Ulf Eriksson låter en av romanfigurerna i Det begravda berget, den märklige Fred Trigger, vara författare till denna essä som också citeras. Men framför allt är den här romanen ett sätt att praktisera den idén.
Övergångstiden, ja – lever vi i den? Ulf Eriksson använder ett citat av litteraturforskaren Arne Melberg som säger att vi är på väg från det tryckta ordets kultur till nätkulturen, en revolution som håller på att ändra villkoren för våra sätt att göra oss förstådda och samspela med andra människor.
Det här får konsekvenser. Människosläktet är under förändring. Om detta förs det resonemang romanen igenom. Och resonemangen gestaltas, i berättelsen om Britta-Linna och hennes liv i en tänkt framtid, med vissa försiktiga men ödesmättade science fiction-inslag, i berättelsen om Britta-Linnas pappa, Erik, en hängiven intellektuell lärare i spanska, som brottas med sin ensamhet och i minnesbilderna av dennes far, Nisse, vars hårda liv i mellankrigstidens Sverige, innan han i det gryende folkhemmets famn efter andra världskriget omskolade sig till lärare, noteras via kärva kortfattade dagboksanteckningar.
Så jo, det är en roman med en stark klassisk gestaltning, men det är också något annat – en samtidsbrottning där de innerliga förbehållslösa reflektionerna över vår tid görs med hjälp av andra författare, levande och döda. Här finns en ovanlig generositet. Ulf Eriksson har inga behov av att hålla en monolog. Han söker dialog. Han gör det med sin mest omfattande litterära satsning hittills.
Som en stark underström genom samtliga nära 450 sidor finns ensamheten. Till slut, i den tredje delen, är det där Ulf Eriksson hamnar. I den tar han av sig den skönlitterära masken och blir sonen Ulf Eriksson som med hjälp av gamla fotografier berättar om sin pappa på ett ömsint och kärleksfullt sätt. Där knyts romanen samman och får ett givet epicentrum – att vara pappa sedd genom sin vuxna dotters framtidsperspektiv, att ha en pappa betraktad i det förflutna. Där finns en uttalad kärlek mellan generationer, men också en ensamhet, den som Ulf Eriksson ser både hos sin pappa och sig själv, som ett öde, men även som en möjlighet, ja, som en glädje.
Romantiteln Det begravda berget har en fysisk geografisk förklaring men verkar dessutom symboliskt som en bild av allt i vårt ursprung vi inte ser. Men Ulf Eriksson avslöjar också att en tänkt titel var Glädjen och ensamheten.
Ulf Eriksson vänder och vrider på ensamhetsbegreppet, placerar det i den digitalt kommersiella samtiden som en förlorad fristad men undrar också över dess verkan på det egna livet. Han skriver om sin pappas ensamhet, om att den handlade om en känsla av att förlora rätten till ensamhet: Och när den egna ensamheten ifrågasätts, hotas också något annat som kunde kallas intresset för en själv, eller omsorgen om en själv.
Ja, kanske formar läsningen av Det begravda berget en uppmaning till oss som lever i en samtid som oavbrutet avkräver oss kommunikation: Våga vara ensam med dina tankar. Först då kan du möta Den Andre.
Det är en viktig roman Ulf Eriksson har skrivit.
Fotnot: Ulf Eriksson är medarbetare på GP:s kultursida. Hans bok gästrecenseras därför av Stefan Eklund, chefredaktör på Borås Tidning.
