I Den mjuka maskinen - den inledande boken i cut-up-trilogin - låter William Burroughs en av gestalterna berätta att han är spion. Problemet är bara att han inte har en aning om vem han arbetar för. Sina instruktioner får han - på ett klassiskt psykotiskt maner - "från gatuskyltar, dagstidningar och bitar av samtal". Jag undrar om inte cut-up-trilogin i själva verket är en instruktionsmanual för sådana spioner och andra mer eller mindre desorienterade varelser (inte nödvändigtvis mänskliga, det finns ju andra planeter). Dess mellersta och mest extrema del, Biljetten som exploderade, skulle i varje fall kunna vara det. Uppdragsgivare: "Honest Bill" Burroughs.
Boken ifråga är hur som helst den mest omfattande i trilogin och består till övervägande delen just av slumpmässigt sammanklippta formuleringar, cut-ups. Läsaren befinner sig i en intensivt påträngande och märkligt obeständig livsvärld - full av förstärkta sinnesförnimmelser, impulsiva rövknull, egendomliga utomjordingar och begreppsliga virus. Eller av hallucinatoriskt tydliga fantasier om dessa.
Det finns ingen berättarröst som hjälper en att skilja de båda möjligheterna åt. "Honest Bill" är lika paranoid som sina paranoida skapelser, men åtminstone uppriktig på så vis att han som postmodernistisk zenmästare ständigt underminerar sin egen auktoritet och därmed alla andra som gör anspråk på en eller annan form av auktoritet. Cut-up-tekniken är ett virusens virus och skapar ett tillfälligt tomrum där sanningen är möjlig. I varje fall i teorin. (Fast teori är egentligen inte Burroughs starka sida. Misstron står i vägen. Behovet av att misstro. Tvånget att försöka överlista. Är också detta virus?)
Det händer att resultatet blir poesi: "Ord faller - Foto faller - Tid faller - Genombrott i Grått Rum." John Lee Hooker som sjunger T S Eliot. Eller möjligen tvärtom. Det händer att jag får lust att slänga Biljetten som exploderade rätt in i närmsta vägg. Tala om tråkig bok. Tala om beroendeframkallande tråkighet. (Virus?)
Rent kulturhistoriskt innebär Biljetten som exploderade (och hela cut-up-trilogin) en filosofisk radikalisering av paranoian i femtiotalets amerikanska science fiction-litteratur (Dick, Pohl, Sheckley, Tenn). Hos Burroughs flyttar den hotfulla framtiden in i språket och fyller och tömmer det på samma gång. Därmed bereder han - som Jonas Thente påpekar i sitt utförliga efterord, det roligaste försvarstal för science fiction jag läst på mycket länge - väg för William Gibson och cyberpunken. Burroughs har dessutom varit ett viktigt föredöme också för så egensinniga begåvningar som J G Ballard och Will Self.
Själv stötte jag ihop med en av Burroughs underliga gestalter tidigt en juldagsmorgon. Mannen stod i hängig träningsoverall bredvid sin hängiga hund och berättade med välmodulerad och allt mer genomträngande röst hur det var fatt med mig: "Din jävla spindelgubbe! Du är full med skit!" Det är så jag lätt börjar känna mig när jag fördjupar mig i Biljetten som exploderade. Som en spindelgubbe. Full med den här världen.
Fan ta "Honest Bill". Fan ta honom för att han behövs.
