Det finns ett porträtt på Wislawa Szymborska, som tagits av fotografen Joanna Helander. Poeten håller en cigarrett mellan fingrarna och kisar bakom en tunn rökslinga. Inte för att det skulle finnas givna samband mellan det yttre och verket. Tvärtom tycker jag att porträttpublicering missbrukas. Men det här är kongenialt. Szymborska som gäckande, vass och vardaglig.
Hon beskrivs ofta som en som skriver enkelt. Något man inte får låta sig luras av. Fuska med enkelheten är något av det svåraste som finns. Och ibland kan även hennes dikt mynna ut i något som blir snubblande likt en sentens. Jag inbillar mig att det emellanåt måste vara svårt att tygla den där förmågan att dra kvicka slutsatser.
Szymborska är inte de framvällande ordmassornas poet. Snarare mejslar hon fram något. För det fick hon 1996 Nobelpriset i litteratur. Hennes redskap är den analytiska humorn som nagelfar sociala regelverk. Som rådet i dikten ”Att skriva levnadsbeskrivning” (cv som man säger nu): ”Förbigå med tystnad hundar, katter, fåglar, minnesbråte, vänner och drömmar.” Under årens lopp har det blivit ett tjugotal tunna häften med ganska mycket luft omkring raderna.
2012 gick hon bort medan hon fortfarande höll på med materialet till den ofullbordade samling som nu kommit på svenska i Anders Bodegårds fina översättning under titeln Nog nu.
En lågmäld sista hälsning med omisskännliga drag. Snabbt ritar hon upp en bild eller gör ett påstående. Som i dikten ”På flygplatsen”, där två vinterklädda människor springer emot varandra med öppna armar. Noterar klädesplaggen ett efter ett. Precis när man tagit till sig den ganska banala men gulliga scenen bryter författaren bryskt med orden: ”… men det är bara för oss. /För varandra är de/ nakna”.
Med Anders Bodegårds efterskrift fungerar det här både som introduktion och återknytande till Szymborskas diktvärld.
