Mikaela Blomqvist: Recension: ”Quelques mois dans ma vie” av Michel Houellebecq

Michel Houellebecq är 67 år gammal, gift för tredje gången och en av Europas mest framgångsrika författare. I februari spreds nyheten att han medverkar i en porrfilm av holländska konstnärskollektivet KIRAC. En trailer visar författaren nedbäddad i en säng med bar överkropp, kyssandes en långhårig kvinna i negligé. Ytterligare scener ägnas åt regissören Stefan Ruitenbeeks privatliv. Han filmar sin frus förlossning och berättar att han tycker det är svårt att vara far. Varför ville Houellebecq, frågade jag mig, vara del av det här?

Det ville han inte. Under våren har Houellebecq drivit åtal mot KIRAC i ett försök att stoppa såväl trailern som filmen. Nu har han även skrivit en kort bok om det hela. ”Quelques mois dans ma vie”, några månader i mitt liv, utspelar sig mellan oktober i fjol och mars i år. Det är ett underligt men intressant häfte som inte bara berättar om hur Houellebecq kom att medverka i KIRACs film mot sin vilja, utan också om hur han i en intervju i ett högerpopulistiskt magasin råkat säga rasistiska saker om muslimer, och om hur han lever sedan skrivandet av sin senaste roman ”Förinta”.

Det senare kan ha ett visst förklaringsvärde. Houellebecq går vanligen upp vid ett eller två på natten, dricker kaffe och börjar sedan se på skräp-tv klockan tre. Klockan fem gör han sig i ordning för dagen, vid sju ser han på ytterligare någon serie. Först klockan åtta, efter en halv arbetsdag av tv-tittande, gör han något annat. Varför? Om detta nämns inte ett ord. Däremot skriver Houellebecq att han sedan flera år tillbaka inte följer nyheterna och att han förvånades över kriget i Ukraina och annekteringen av Krim, eftersom han fram till dess trodde att såväl Ukraina som de baltiska länderna redan var en del av Ryssland.

Houellebecq går vanligen upp vid ett eller två på natten, dricker kaffe och börjar sedan se på skräp-tv klockan tre.

Som synes befinner sig Houellebecq långt från normaliteten. Det bör man minnas även när man läser om de händelser som föregår inspelningen av porrfilmen. I boken beskriver Houellebecq hur han först träffar Ruitenbeek i Paris och hur denne där presenterar honom för en ung kvinna med konto på Onlyfans. Houellebecq känner inte till sidan utan tror att den är att likställa med Youporn – som han till skillnad från traditionell pornografi uppger sig tycka mycket om då han ser sidan som ett uttryck för ren exhibitionism. Men amatörpornograferna på Onlyfans tar betalt av de som tittar. Detta känner inte Houellebecq till när han och hans fru maskerade medverkar i en av den unga kvinnans filmer.

Återgivandet av alla turer är pedantiskt och ändå inte lätt att följa. Till exempel skriver Houellebecq att det absolut viktigaste när det kommer till sex är att man älskar den man är med. Av rent anatomiska orsaker måste dock en man, enligt Houellebecq, för att bli fullt tillfredsställd vara med två kvinnor samtidigt. Således är han helst med sin fru och ytterligare någon kvinna. Det är så han hamnar i Holland, på ett hotellrum som bekostas av Ruitbeek, redo att låta sig filmas ännu en gång. Alla inblandade går ut för att äta middag och under påverkan av alkohol och tabletter skriver Houellebecq under ett kontrakt.

När han och frun anar oråd under inspelningen och snabbt drar sig ur är det redan för sent. Kontraktet ger KIRAC rätt att använda de scener som filmades i Paris. I boken grämer sig Houellebecq över att han inte läste igenom dokumentet innan han signerade. Han jämför sig med djur i naturdokumentärer och våldtagna kvinnor. Han vill inte längre duscha, börjar röka och dricka mer, tycker sig utveckla bulimi. Inför sex känner han bara äckel.

Han vill inte längre duscha, börjar röka och dricka mer, tycker sig utveckla bulimi.

Det är såklart sorgligt men någon gång skrattar jag faktiskt till. Som när Houellebecq vill invända mot det som sägs i trailern, om att hans bröllopsresa till Marocko blivit inställd och att hans fru inför denna resa skulle ha organiserat ett antal möten med prostituerade en månad i förväg. Det rörde sig, skriver Houellebecq, i själva verket om en arbetsresa till Marocko och ingen anlitar en prostituerad en månad förväg. Då resan ställdes in hade han inte hunnit göra mer än att kolla på en annons med två flickor och de föll honom dessutom inte i smaken.

Roligt på något vis är också att Houellebecq utan särskild anledning kort beskriver flera decennier gamla samlag med en ryska vid namn M. och en spanska vid namn E. Berättelserna ska tjäna motvikt till den falska frigjordhet KIRAC står för. Om dem skriver Houellebecq att de i själva verket vill skapa avsky för all normal sexualitet, den som är baserad på njutning snarare än smärta, tvång och förnedring. Jag tänker att konstnärskollektivet också är ett utmärkt exempel på den ständiga, allt grövre exponeringen av människors privatliv.

Det är uppenbart att boken är snabbskriven, tillkommen under några dagar enligt författaren själv. Som försvarstal fungerar den så där. Hur är den då som litteratur? Bättre än den långrandiga, sentimentala ”Förinta” enligt mig. Om romanen var allt för konventionell är ”Quelques mois dans ma vie” desto vildare. Och Houellebecq är väl som mest intressant när han är svår att tycka om?

Läs mer:

LÄS MER:Nu gör Michel Houellebecq porrdebut

LÄS MER:Recension: ”Lanzarote” av Michel Houellebecq

LÄS MER:Recension: ”Förinta” av Michel Houellebecq

TEXT

Mikaela Blomqvist

kultur@gp.se