Melissa Horn är drygt en kvart sen och ursäktar sig när hon slår sig ner längst in i hörnet på ett Ica-kafé på Södermalm.
Ica-kafé? Jodå, Stockholm är nämligen smockfullt av hippa kaféer som redan på förmiddagen fylls av dagdrivare och distansjobbare och Melissa Horn vill sitta ostört. Därför styr hon oss hit, till ett (förvisso tjusigt men ändå) kafé som ligger i anslutning till en livsmedelsbutik.
I fred får hon vara rent fysiskt, vi är så gott som ensamma, men från en högtalare i hyllan sjunger Lewis Capaldi och hans gelikar stormande power ballads på en volym som inte funkar för konversation.
– Ursäkta, vi ska göra en intervju här, har du möjlighet att sänka lite? ber hon servitrisen som inte bara sänker utan stänger av helt.
Melissa Horn kan äntligen göra det hon är här för att göra: berätta om sin nya skiva ”Den jag kunde blivit – den jag blev”. Eller?
– Det är ju egentligen extremt ointressant att prata om en skiva så vi skiter i det, säger hon men inser ändå att hon kommer att bli tvungen att göra det.
Fem år sedan ”Konstgjord andning”
I alla fall sakerna hon skriver om och som till slut blir en skiva. Som att ”varva sig själv”, ett uttryck hon använder för första gången och som dyker upp redan i titelspåret i samband med att hon sjunger om att hon vill ha ett 9–5-jobb och inte skriva mer.
– Tvivel, ånger, relationsproblematik. Vem vill höra på det igen? Orkar jag själv gräva i insikten att jag närmar mig 40 och har samma problem som för tio år sedan. Det var verkligen så, jag ville inte skriva en till skiva.
Det tog fem år från ”Konstgjord andning” (2019) och en massa försök att plocka upp gitarren, men till slut gick det. När Melissa nu släpper ut nio nya sånger till världen så är hon själv också fem år äldre. Hon pluggar till socionom och försöker, som hon uttrycker det, luta sig mer på den fot som finns i ett ”vanligt liv” än den som står bland sångerna. I ett försök att inte varva sig själv.
– Det är inte lika roligt, men jag tror att det är nyckeln till att jag ska ha ett bra liv. Att inte alltid tänka att ”det här kan jag skriva en låt om”. Jag är en ältare och det har tagit många år att inse hur dåligt det faktiskt är för det vanliga livet. Visst, jag hade inte kunnat skriva eller haft det fantastiska jobb jag har, men det ställer till det i ”verkligheten”. Ältandet och grubblandet, jag vill faktiskt jobba bort det lite, säger hon.
Vore det skönt att inte tänka så mycket och bara ”åka med”?
– Ja, gud ja. ”Åka med” är ett bra uttryck för det. Hur avis är man inte på dom som kan det? Min teori är att vara försöka så upptagen som möjligt. Jag har varit så otroligt fri och ledig i så många år av mitt liv och jag insåg till slut att det inte är rätt väg för mig. Jag kan inte förvalta tiden. Är man en ältare så är det inte bra att ha för mycket space eller för många fria val. Jag vill ha någon som säger åt mig var jag ska vara klockan 9, att börja plugga löste en del av detta.
Skojar om ayahuasca
Hon dricker lite kaffe och lägger in en ny snus, den andra eller tredje på en halvtimme och säger att allt detta hon berättat om, dragningen mot ett mer normalt liv, gör att det inte är lika laddat att släppa skiva längre. Inte så att hon inte bryr sig, verkligen inte, men hon ser det mer som en lyxig bonusbubbla, en härlig liten värld hon får gå in i ibland men att det blir allt viktigare att separera den från den verkliga världen. Vilket osökt leder fram till frågan:
Om du skulle lyckas med att sluta älta och få ett mer ”vanligt liv”, innebär det att sångerna och texterna kommer att ta slut?
– Så bra och hälsosam och lycklig kommer jag nog aldrig bli. Jag kommer ihåg när jag var i tonåren och var väldigt grubblig. Då trodde jag alltid att en vacker dag så går det här över och så får man en stor belöning för allting som man har tänkt ut. Men så var det ju inte, det går inte över att man är lagd åt ett visst håll. Jag har ingen aning om jag kommer släppa skivor fram tills jag är 60, 70 men jag hoppas det. Och det ska inte behöva ta fem år till nästa.
Hur ska det gå till?
– Jag skulle behöva en chef som jag är lite rädd för, inte mig själv uppenbarligen. Min producenter Rickard och Claes (Lidhamn och Björklund red anm) har på förslag att vi ska ses en gång i veckan för att jag inte ska sluta känna mig som låtskrivare när skivan är släppt och turnén är slut. Vi får väl se hur det går med det.
Några andra idéer? Skrivarstuga? Resa bort? Ayahuasca?
– Ayahuasca alltså, jag har ju varit så jävla feg hela livet. Jag skulle bleka tänderna en gång och min tandläkare sa bara: ”Du är inte redo för detta, vi tar det nästa gång”. Sedan handlar det om rädsla och laglydighet också, ska sägas. När jag blev 30 så började jag tänka att ”fan, man kanske skulle börja med något”. Då insåg jag vilken beroendeperson jag är med socker, snus, spel och att jag kanske inte ska släppa in något som är helt jävla underbart. Men absolut, ibland så skojar jag med mina kompisar om att åka iväg och göra någon ayahuasca-grej. Inte tänka så mycket utan bara åka med.
LÄS MER:Recension: Melissa Horn - ”Den jag kunde blivit – den jag blev”
LÄS MER:Recension: Melissa Horn, Storan, fredag
LÄS MER:Försvann för 15 år sen – så lever Kjell Höglund i dag
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
