SVT puffar just nu för serien Eighties med att låta Depeche Modes Martin Gore berätta om hur bandet i början blev tittade snett på, utstötta av etablissemanget. För att de bara använde syntar och inga ”riktiga” instrument.
Depeche Mode är mina hjältar, synten min uppväxt och ändå känner jag mig som en av de där reaktionära gubbtjuvarna när jag funderar på om det verkligen går att recensera Avicii. ”Vadå liksom, vända plattor? Hur svårt kan DET vara?”
Förmodligen ungefär lika svårt som att mata fram en bluestolva på gitarr, spela dragspel eller sjunga i stämmor. I alla fall om man ska bli lika vass på det som Avicii. Och recensera? Klart man kan. Hör bara:
Under sitt massiva avslutningsset på Summerburst visar han prov på både excellent musiksmak och flinka fingrar och kanske framförallt en förmåga att få 15 000 extremt danssugna att fullkomligt explodera. I en och en halv timme. Och den som någonsin försökt sig på att göra något liknande vet hur svårt det är att få en publik att svänga sina lurviga i mer än en kvart. Det handlar om att få allt att flyta, att undvika longörer och monotoni och hamna precis rätt i avvägningen mellan låtar publiken har hört och gillar och låtar de inte hört men gillar ändå. Avicii är en stjärna på allt det här. En riktig världsstjärna.
Okej, inledningen är lite trevande och anonym och efter en halvtimme går strömmen för såväl ljud som projektioner. Jag kan också sakna lite pangpang, något mer i stil med dängan med Nitzer Ebb-samplingen. Men i övrigt bjuder Tim Bergling på en så gott som perfekt audiovisuell upplevelse som är både musikalisk och inbjudande. Det mesta bygger på klassisk 4-on-the-floor-baskagge och pumpande housebas, men Avicii drar sig inte för att mixa in gitarrslingan från U2:s New years day eller sången från Florence & The Machines You’ve got the love i smeten. Och de där partierna av att plocka ner, bygga upp och släppa loss, det man inom rocken kallar uptrapper, de har Avicii gjort till en konstart. De kommer ofta, de är olika långa, olika intensiva och olika uppbyggda men de når samtliga sina mål: att få publiken att gå bananas.
Under den sista halvtimmen är det Berglings egna hits som dominerar och även de visar varför den 22-årige ynglingen är en av världens största popstjärnor just nu. Fade into darkness och Silhouettes har ett tydligt eget uttryck med kristallklara melodier (italo disco!) och hookiga sångslingor. Och när Levels dundrar igång till fyrverkerier och totalvild dans känns Avicii på Summerburst redan som en av sommarens mäktigaste happenings.
