Vädret är det inget fel på. Inte stämningen heller. Det enda som egentligen avslöjar att det är den första större konserten på Göteborgs kulturkalas för det här året är publiken. En kvart innan Hello Saferide ska stå på Götaplatsens scen är det gott om plats, ja till och med glest kring Poseidon. Men allt eftersom Avenyn får bada i Hello Saferides popmelodier strömmar publiken till. Lite yrvaket hittar de till konserten och tillslut är det trångt framför scen. Den ömsom dansande, ömsom stillastående publiken når en bit nedanför Götaplatsen.
Här om dagen var Annika Norlin värd i Sommar i P1. Hon pratade då om PMS och om hur krångligt det kunde vara att kombinera just det med att vara en uppträdande artist. Utan att ha någon koll på Norlins hormonella cykel verkar hon vara på gott humör och hennes mellansnack är geniala.
Annika Norlin börjar med att berätta att det här är en efterfestturné för Hello Saferide. Stämningen ska vara lite som på en efterfest. Kanske vill man sitta ner och hångla, kanske vill någon prompt berätta sanningar. Norlin själv förklarar att hon är den som sitter i köket och pratar om tunga ämnen. I sitt Sommar berättade Annika Norlin just det, att det var när hon började skriva låttexter om jobbiga saker som folk började lyssna.
Hon är en berättare, hon knyter ihop låtar med att prata om crawlande människor som stör rytmen band morgonmotionärerna i simhallen, hon pratar om nazism och ungdomsfester, om stora ämnen och små saker. För ovanlighetens skull är mellansnacken, dessa svårhanterade små pausprat, lika bra som låtarna. Bortsett från uppenbara likheter med sitt svenskpråkiga alter ego Säkert! låter Hello Saferide som ingen annan i Sverige.
Visst hade det varit mer intimt i en konsertlokal eller ett festivaltält. Visst, då hade man kunnat bli mer knockad och sådär härligt översköljd av musiken. Kunnat bli sådär knockad av Norlins rakt-på-sak-texter. Men det här är också bra. Det är en alldeles utmärkt konsertstart på kulturkalaset. Den som vill snickesnacka (och det är rätt många) kan göra det, de som vill få en mer maxad konsertupplevelse kan tränga sig längre fram mot scenkanten och få det de söker.
Efter drygt halv konserten tycker Annika Norlin att det börjar kännas mer som en konsert, inte en efterfest. Så är det så. På en efterfest är man glad och trött, men försöker hålla sig vaken. Den här publiken har inga planer på att sova. De är taggade och kalaset har bara börjat – och den kombinationen blir extra lyckad.
