PM Jönsson: Recension: Clandestino: Amadou & Mariam / Sahra Halgan på Filmstudios

Jag föreställer mig en liten, intim lokal, med scen, bar och kanske plats för 200 personer. Det är varmt och besökarna dricker te, men även öl och någon äter sambusa. Värdinnan skrattar, kommenterar en man som går förbi på gatan, börjar sjunga. På väggen finns en flagga, röd, vit och grön med en svart stjärna. Vi är i Hargeisa, i norra Somalia, den delen som kallas Somaliland, omtvistat område, men i praktiken en egen nation alltsedan början av 1990-talet.

Det spelas musik från en högtalare och samtalen vandrar mellan lek och allvar. Samtiden sipprar in och diskussionen hettar till när Somalilands avtal med Etiopien i början av året tas upp. Det sägs att Etiopien som första nation kommer att erkänna Somaliland som självständig stat och få tillgång till kustremsan och en hamn. Somalia är upprörda, hotar med våld. Turkiet medlar men det är oklart vad parterna kommit fram till.

När Sahra Halgan uppträder med sitt band på Clandestinofestivalens första dag är musiken i fokus även om geopolitik och gränskonflikter åtminstone finns i mitt bakhuvud. Det är hon som är värdinnan i berättelsen. När sångerskan återvände till Hargeisa efter en tillvaro i exil efter inbördeskriget startade hon ett kulturcentrum och restaurang, Hiddo Dhawr, och hon har blivit Somalilands fixstjärna på den internationella musikscenen.

Hiddo Dhawr, även namnet på nya skivan, betyder på somaliska ungefär att hålla kulturen vid liv. Hon håller hårt i en flagga men vi som inte behärskar språket nöjer oss med att dansa, rycks med av rytmerna och det ruffiga och tajta kompet av bandet som, tror jag, hon träffade redan under exiltiden i Frankrike. Ibland kan det påminna om västafrikansk musik, i synnerhet ökenbluesen, även om Sahra Halgan även uppdaterar äldre, traditionella sånger, och det är någonting där, i melodierna, i rytmerna, i soundet, i musiken, som bara kan komma från Afrikas horn. Jag gillar rösten, den river, men är samtidigt varm och omfamnande, trotsar språkliga barriärer.

Amadou & Mariam, som inleder kvällen, befinner sig i en helt annan berättelse, även om det finns paralleller. Med hjälp av bland annat Manu Chao blev det blinda paret från Bamako superstjärnor för tjugo år sedan, de har spelat på festivaler och scener över hela världen, och vävt in elektroniska melodier – som på hiten ”Sabali” – pop och rock i sin västafrikanska hybridmusik, lätt att tycka om, även i dag när uppdaterad afrobeat och andra afrikanska musikstilar är betydligt hetare. Musikaliskt är det inte jättespännande, Amadou är lika mycket B.B. King som en griot, men det svänger fint, i både äldre och nyare låtar. Mariams röst är ljus, nästan transparent, en kontrast till den bastanta damen från Hargeisa; hon har en annan aura, som fascinerar, en motvikt till männens instrumentjuckande.

På vägen till konserten läser jag nya politiska uttalanden av Kylian Mbappé och det franska valet dyker upp i medvetandet under kvällen. Både Amadou & Mariam och Sahra Halgan har erfarenheter av att leva, som immigranter, i Frankrike. Andra konflikter är iochförsig betydligt viktigare för dem – i Mali politiskt kaos, med militärstyre, islamister, korruption och ryska legosoldater – men de hårda, nationalistiska vindarna, i Frankrike, och även i Sverige, tittar in i lokalerna vid Lindholmen, innan de jagas bort av musiken, mångkulturen och de många rösterna.

LÄS MER:Text om Anyuru och Sahab Museum (Clandestino)

LÄS MER:Reportage: Clandestino

PM Jönsson