Nick Cave har förlorat två av sina fyra söner men fortsätter att göra musik, fortsätter att släppa skivor och fortsätter att beröra sina fans.
Nick Cave har förlorat två av sina fyra söner men fortsätter att göra musik, fortsätter att släppa skivor och fortsätter att beröra sina fans. Bild: Mats Schagerström/TT

Recension: Nick Cave – ”Wild god”

Svidande och sorgligt. Men också upplyftande, varmt och vackert. Nick Cave lyckas såklart med det han är bäst i världen på – att beröra sina lyssnare. Det menar GP:s Jan Andersson som har lyssnat på Caves nya album ”Wild god”.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Att förlora ett barn måste vara det vidrigaste en människa kan råka ut för. Sorgen såklart. Men också saknaden, smärtan ... kanske känslan av skuld. Hur reser man sig efter något sådant? Hur går man vidare? Hur orkar man ens andas? Jag vet inte.

Men Nick Cave vet. Han har förlorat två av sina fyra söner. Och fortsätter att jobba. Fortsätter att skapa musik. Fortsätter att spela och turnera. Säkert för sin egen skull, som någon slags terapi, men alla som har varit på en konsert med Nick Cave har också sett hans unika förmåga att nå ut, famna, trösta sin publik. Eller om de kanske tröstar varandra, artisten och hans följare. Så är det nog.

ANNONS

Givetvis färgas Nick Caves nya album ”Wild god” av det han varit med om och genomlevt de senaste åren. Men det är ingen anklagelseakt, inget svartsynt requiem, inget desperat inträde i dödens förstuga. Visst lurar mörkret i musiken men det blir aldrig kvävande, dömande eller direkt gammaltestamentligt. I stället är ”Wild god” en vacker och finstämd och, ja, djupt sorglig men framförallt kärleksfylld skiva. Och elegant är den med alla sina körer och stråkar.

Det är också lite roligt att Nick Cave tycks ha snöat in på hästar, i alla fall som hoppfulla alternativt uppgivna metaforer.

Utan att helt och hållet ha kommit ut på andra sidan känns det ändå som att han anar ett ljus i tunneln. Att han funnit ett sätt att hantera livet, så som det blev. Det är också lite roligt att Nick Cave tycks ha snöat in på hästar, i alla fall som hoppfulla alternativt uppgivna metaforer.

”The bright horses have broken free from the fields, they are horses of love, their manes full of fire” sjöng Nick Cave i vackra ”Bright horses” på albumet ”Ghosteen” från 2019. För att strax därefter, i samma låt, ändra sig och mena att: ”Horses are just horses and their manes aren't full of fire, the fields are just fields, and there ain't no lord.”

På nya ”Wild god” återvänder hästarna i olika former skivan igenom. I öppningsspåret ”Song of the lake” besjunger han kungens hästar. I ”O wow o wow (How wonderful she is)”, en jättefin hyllningslåt till Caves avlidna vän, kollega och före detta partner Anita Lane, har hästarna sparkat sönder stallet. Och i ”Cinnamon horses”, ett av albumets mäktigaste spår, dansar kanelhästarna under en jordgubbsmåne. Frågor på det ..?

ANNONS

Ja, Nick Caves texter kan kännas lite väl teatrala. Ibland direkt svåra. Men samtidigt fyller han sina sköna musikaliska världar med gripande teman och tydliga referenser för fansen att känna igen. Även Jubilee Street, bekant från tidigare album, glider förbi i märkligt upplyftande titelspåret ”Wild god”.

Här finns varken vers eller refräng, i alla fall ingen som sätter sig, känslan är mer av en bön. En stilla andakt, lika mycket preludium som epilog.

Även om psalmlika ”Long dark night” är den låt som jag har lyssnat mest på senaste veckan är det svårt, nej omöjligt, att gå runt ”Joy”. Detta är den pelare var mot de andra låtarna vilar. Här finns varken vers eller refräng, i alla fall ingen som sätter sig, känslan är mer av en bön. En stilla andakt, lika mycket preludium som epilog.

“I woke up this morning with the blues all around my head. I felt like someone in my family was dead.”

Men Nick Cave bryter inte ihop. Rösten är stark. Den leder honom genom mörkret och bär honom när synerna kommer.

“It’s half past midnight ... a movement around my narrow bed. A ghost in giant sneakers, laughing, stars around his head ... this flaming boy.”

Visst låter det som att sångaren får ett nattligt besök av sin 15-årige son Arthur som dödsstörtade utför en klippa i Brighton för snart tio år sedan. Och att Arthur kommer med ett hoppfullt budskap.

ANNONS

“He said: We’ve all had too much sorrow, now is the time for joy.”

Fler texter på GP Kultur:

LÄS MER:Recension: Nick Cave, Way Out West, Flamingo, fredag

LÄS MER:Recension: Nick Cave & Warren Ellis - ”Carnage”

LÄS MER:Recension: Nick Cave & The Bad Seeds "Ghosteen"

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS