4 FYRAR
SAGOR & SWING/Allt hänger samman
(Häpna/Bonnieramigo)
>Skogsäventyr. På Sagor & Swings förra skiva heter en av låtarna In i skogen. Nu har Eric Malmberg och Ulf Möller tagit på sig gummistövlarna och packat ryggsäckarna för en ordentlig tur. Med titlar som Längre in i skogen och Längst inne i skogen traskar orgel/synt- och trumduon förbi mystiska dalar in i en mörkare grönska. Besöker okända områden med svalkande lövhyddor. Det är fortfarande flygande melodier och ljusa stänk men gruppen utforskar en mer reflekterande sida. Underbar musik. Avstressande. Fantasieggande. Varenda kotte borde ha samtliga tre album med Sagor & Swing i skivhyllan.
PM Jönsson
DEXYS MIDNIGHT RUNNERS/Let's make this precious
(EMI)
>Pop. Jag kan inte komma på någon lika oväntad musiknyhet i år som att Kevin Rowland har återbildat sitt gamla band. Och efter en turné i England kommer de till Sverige i mitten av november. Förutom att den här samlingen har två helt nya spår är det värt att notera att Rowland har varit med och valt ut låtarna. Idel välkända pärlor plus fina BBC-inspelningar av titellåten och Until i believe in my soul. De nya låtarna, då? Både Manhood och My life in England (part one) håller god Dexysklass. Medryckande soulpop. Självbiografiska texter. Och han sjunger lika övertygande som någonsin.
PM Jönsson
ANJALI/The world of lady A(Wiiija/Playground)
>Svängpop. Anjalis debutalbum var en typisk sån där skiva som man aldrig riktigt fastnar i, man lyssnar och lyssnar och det händer inget, musiken bara passerar. Här däremot fastnar jag direkt, och Anjali Bhatia framstår plötsligt som en svår utmanare till Barry Adamson, hittills obestridlig kung i klassen imaginära soundtracks. För så framstår nämligen skivan, med sitt oerhört vida men ändå sammanhållna spektrum av musik: surfgitarrer, psykedeliska sitarer, svärtade Cure-stämningar, Fatboy Slim-beats, spionfilmssväng och sexig Saint Etienne-svalka vävs ihop till ett fascinerande lapptäcke. Inte särskilt "n", men en av årets stora positiva överraskningar.
Patrik Lindgren
JAYLIB/Champion sound
(Stones Throw/Playground)
>Hiphop. Jaylib är två demonproducenter och - rappare som gör gemensam sak. Jay Dee är från Slum Village och Detroit och Madlib är från Lootpack och Los Angeles. Har proddar de vartannat spår, rappar lite när de känner för det och lägger in ljud här och var, lite på pin kiv låter det som. Gästerna sitter ner i studion när de spelar in: Talib Kweli, Quasimoto och Frank-N-Dank låter precis så lågglidande som man hade kunnat hoppas. Lössläppt handklappsfunk med pårökt attityd. Jay Dee och Madlib är världens bästa producenter var för sig; nu är de det tillsammans också.
Tony Ernst
DANKO JONES/We sweat blood
(Bad Taste/Bonnier Amigo)
>Hård rock. Ett kompakt album med energistinn rock. Den kanadensiska trion jobbar sig fortsatt uppåt. Det kantiga soundet har slipats till när inspelningsbudgeten ökat, och det är bara av godo. På tredje riktiga albumet har den vanliga blandningen av rock'n'roll kryddad med blues, punk, soul och något mer metal än tidigare fått större tempovariation, men texterna är lika sexfyllda. Nyskapande är det inte, men medryckande. Man får ingen känsla av att frontmannen Danko gör det här för att vara cool (som vissa uppkomlingar i garagerocken) - rock'n'roll är helt enkelt hans liv.
Bella Stenberg
3 FYRAR
CHICKS ON SPEED/99 cents
(EMI)
>Pop. USA blev för trångt för den här kvartetten så nu bor de i Berlin och sysselsätter sig med att sy sina egna kläder av plast och sönderrivna H&M-brallor. Musiken låter ungefär som kläderna ser ut. Rolig kollagepop, trasig i sömmarna och med en hållbarhet som inte klarar allt för många omgångar i cd-tumlaren. Chicks on speed kan inte längre anses verka vid någon slags frontlinje. Men de vet hur man fixar en arty happening.
Johan Lindqvist
NICK HOLDER/The other side
(NRK/Goldhead)
>Hemma hos-house. Kanadensaren Nick Holder hör till finsmakar-housens mainstream och är följaktligen dömd till en karriär i orättvis skymundan. För smal för massan, för bred för eliten. Men alltid pålitlig, alltid levererande välproducerade och lagom tuffa alster, ibland vokala, ibland instrumentala, oftast med grund i housemusikens rytmer men gärna med utstickare i riktningar som hiphop, soul och latin. Nya albumet är mer varierat än hans tidigare, med ett par renodlade hiphop och r'n'b-spår. Synd tycker jag, men housegrejerna håller minst lika hög klass som någonsin: en lång rad skönsvängande spår som funkar på klubben men kanske ännu bättre hemma i fåtöljen.
Patrik Lindgren
DJ CUTLASS SUPREME/Presents UK Bass
(Novamute/Playground)
>Snusktechno. "It's not big. It's certainly not clever. But damn is it fun." Se där en ovanlig pressrelease från annars så allvarliga Novamute när de introducerar detta brittiska svar på amerikansk booty bass. Det handlar om utpräglad klubbmusik med tyngdpunkt på fetfett skallrande basgångar, hetsiga ragga-jungle-techno-rytmer och flåsigt kitschsexiga textrader av typen "give me from the back/slap me on the thigh". Cutlass Supreme från ledande Londonklubben Wide lotsar oss energiskt genom denna värld med hjälp av spår från folk som DJ Nasty och Debasser. Hård, svart och sliskigt skitig musik som svänger alldeles hejdlöst men knappast är en väg framåt.
Patrik Lindgren
STRESS ASSASSIN/Carrier track
(Spiral Trax)
>Ambient dub. På detta sitt andra soloalbum målar göteborgske producenten (och jäktmördaren) Henrik Jonsson upp en rad högst skilda men genomgående suggestiva ljudbilder: djupa oceandyk, högtflygande himlaturer och mjukt jordiga dubvibrationer. Skarpt elektroniska ambientspår som Montecristo varvas med klassisk dubreggae, medan en låt som Four openings in a t-shirt faktiskt påminner rätt mycket om Spiritualizeds mer utsvävande sida. Analogsyntiga Lextorp 2 bryter av med närmast poppiga rytmer, men annars är det här allt annat än upphetsande, vilket ju heller inte är tanken.
Patrik Lindgren
GLORIA ESTEFAN/Unwrapped
(Epic)
>Latino. Wow. Efter att ha upplevt dans uppe på en neonupplyst bardisk en åskstormspiskad natt på South beach i Miami till tonerna av Gloria Estefans Rhythm is gonna get you finns den tjejens speciella och ibland nästan pojkbandsmanliga röst placerad i mitt inre minne. Nya albumet har ingen sån fethit, men Wrapped är redan på plats i mitt hjärta. En långsam uppbyggnad med försiktig gitarr och sparsamt slagverk mynnar ut i en dansande refräng som borde kunna klättra även på de engelskspråkiga listorna i världen. Om allt vore rättvist, alltså. Singeln, som på spanska blir Hoy, toppar förstås redan Billboards latinolista och jag väntar gärna på den unika videon från peruanska ruinstaden Machu Picchu. Under tiden nöjer jag mig med albumet ... för det finns fler godbitar.
JOHAN RYLANDER
2 FYRAR
SPOOKS/Faster than you know
(Koch/Edel)
>Hiphop. Trist och sömnig pop-hiphop i samma anda som exempelvis Black Eyed Peas. Man har till och med samma sättning: ett par småtuffa rappare och så en skönsjungande dam. Beatsen är träiga; det verkar som om Spooks inte kan bestämma sig för om man ska sikta på dansgolvet eller på ryggsäckslubben. Resultatet blir varken eller. Det tar egentligen bara riktig fart när Evil Dee dyker upp med sitt trademark-skrik. Då vaknar man. Sen somnar man igen. Får hiphop vara så här såsig? Finns det inte lagar och bestämmelser?
Tony Ernst
1 FYR
BLONDIE/The curse of
(Epic/Sony)
>Pop. Maja Ivarsson har blivit så gammal så fort. Hon ser liksom ... härjad ut. Hon har glömt hur man sjunger refränger och den där pigga synten låter numera som något ur en tysk reklamfilm för dyra bilar. Musiken låter väldigt dyr men den är ju så ... tantig och menlös och anpassad. Och varför har de bytt namn till Blondie? Vilken onödig skiva.
Johan Lindqvist
IGGY POP/Skull ring
(Virgin)
>Gubbrock. Ajajajajaj. Här finns många magplask där gamle Iggy slår huvudet i bassängkanten. Han försöker vara ung och vital, men blir bara pinsam. Den omtalade återföreningen med bröderna Asheton från Stooges har resulterat i fyra låtar. Bitvis hyfsat råmangel. Bitvis segt. Han släpar in Green Day och Sum 41 i studion och låter The Trolls veva igång trist standardpunk och stelbent hårdrock. Uppmärksammade Peaches medverkar på två duetter. Den ena, Rock show, måste vara ett skämt. Den andra, Motor Inn, fungerar bättre. Iggy borde göra en ny soft platta som Avenue B i stället. Eller läsa in talböcker. Han har en grym pratröst.
PM Jönsson
RAGE/Soundchaser
(Steamhammer/Playground)
>Metal. Tyskarna som firar 20-årsjubileum i år har gjort en konceptplatta med en mycket förvirrad HP Lovecraft-inspirerad historia om en biomekanisk varelse (samma som vi sett på flera omslag) som skapats för att försvara världen mot förtryck och som aktiveras av ljud. Typ. Oj. Koncept är inte tyska gruppers starka sida. Ser man till musiken är det den förväntade, inklusive det negativa. Det som påminner om storhetstiden räcker inte - Rage, en gång favoriter, har framtiden bakom sig.
Bella Stenberg