Nu gör Jonas Holmberg sin sista filmfestival

Det var ”Fucking Åmål” som gjorde det. En tonåring som längtade bort från Kalmar såg filmen precis rätt tid i livet och golvades. Jonas Holmberg var 15 år och fick en slägga till filmupplevelse som skickade honom i princip raka vägen dit vi är i dag – dagarna före den sista av de tio filmfestivaler han varit konstnärlig ledare för.

– Det var första gången jag hade en sådan filmupplevelse, som sa mig allting: om livet, verkligheten och samhället. Det är fortfarande en av de finaste filmer jag vet, den otroligt klara blicken på upplevelsen av att vara ung. Sedan får man ett annat förhållande till den som vuxen förstås. Nu identifierar jag mig med pappan i stället.

Vi ses i den del av Clarion Hotel Drakens foajé som kallas biblioteket. Om några veckor går flytten tillbaka till östkusten och till det nya jobbet som chef för Kalmar konstmuseum. Men först ska en sista festival genomföras. Från hotellet är det en kort promenad upp till Drakens stora biosalong. Oroade röster som befarade att arbetarrörelsen och filmkulturens plats skulle bli till Las Vegas i och med Petter Stordalens hotellbygge, verkar ha fått ganska lite vatten på sin kvarn.

Folkteatern får vara kvar trots diskussioner om hyreshöjning och nattklubbsverksamhet, i golvplattan har det filmhjul som Folkets hus vd lämnat i present gjutits in, och på de röda sammetsstolarna inne i biosalongen har namnplaketterna – symboler för de privatpersoner som genom att ”köpa” sig en stol räddade biografen från nedläggning 1995 – skruvats upp igen, efter att varit ha nära att kastas. En inte obetydlig gest om att man jobbar åt samma håll, menar Jonas Holmberg.

Som besökare är det inte ofta man ser mönstren de röda fåtöljerna bildar när inte ett enda huvud bryter av, men i dag är det tomt och tyst så när som på en tekniker som fnular runt. Lugnet före stormen, i Jonas fall den sista stormen. Efter tio år som konstnärlig ledare för Kulturgöteborgs stolthet tackar han nu för sig. Varför?

– Tio år är en ganska lång tid. Halva mitt professionella liv. Det är dags att ta en ny riktning, och jag vill sluta medan allt är på topp och jag fortfarande älskar festivalen. Jag tror inte heller att det är sunt att samma personer sitter på maktpositioner för länge, tio år känns som någon slags gräns innan det blir ohälsosamt.

Första festivalbesöket var omvälvande

Hemma i Kalmar var kulturen absolut närvarande, en typisk svensk uppväxt – bokhyllor och bildning men utan piano. Fast några kulturarbetare var man inte.

– Mina föräldrar var en typiskt kulturellt intresserad medelklass som arbetade i offentlig sektor. Väldigt lik den publik som bär upp kulturlivet i Sverige på många sätt.

I hemstaden var en ganska sömnig filmstudio vad den nyblivne cineasten hade att tillgå, så Holmberg drog till Stockholm och studier i filmvetenskap. Det var också där han var med och startade filmtidskriften FLM och blev filmskribent för Expressen, innan flytten gick till Göteborg och tjänsten som programchef på Göteborgs filmfestival. Två år senare kunde han skriva konstnärlig ledare i sitt cv.

Första gången Jonas Holmberg satte foten på festivalen var som 18-åring. En omvälvande upplevelse.

– Jag såg flera filmer om dagen men det var inte det som var det speciella, utan upplevelsen av den passion som fanns, publikengagemanget. På Draken på den tiden stod folk på stegar och ritade röda streck över de filmer som sålde slut samtidigt som man ropade ut, det var som på börsen i New York. Att filmen jag älskade kunde vara så populär var fantastiskt. Efter det var jag tillbaka varje år.

Blev större än Sundance under pandemin

Under de åren har filmvärlden gått igenom sin kanske största omvandling sedan ljudfilmen kom. Digitaliseringen har sköljt över branschen och förändrat både filmkonsten, distributionsvägarna och hur vi konsumerar film.

– Hela föreställningen om vad film är och hur vi ser film har förändrats, filmens maktcentra har helt nya aktörer. Pandemin fungerade sedan både som en accelerator och ett avbrott för dessa processer. Det har varit otroligt intressant att arbeta på en sådan här plats under den här tiden.

Pandemin ja.

I november 2020 meddelades medarbetarna i ett mejl: 2021 års festival, bara ett par månader bort, kommer endast att ske digitalt. Några dagar innan har regeringen meddelat att max åtta personer i taget får delta i allmänna sammankomster och offentliga tillställningar.

– Från en sekund till en annan insåg vi att vi inte kunde göra festivalen som vi gjort den tidigare. Det var tvunget att bli något helt annat. På några timmar både fattade vi beslutet och var igång med det nya. Det var en otrolig energi, när vi tog det tuffa beslutet och snabbt lyckades fixa något nytt, säger Jonas Holmström.

2021 tvingades hela världens filmfestivaler bli digitala och Göteborgs festival blev störst av alla. Tvåa var den amerikanska jättefestivalen Sundance.

– Det där första året mitt i pandemin var en helt otrolig succé. Hela Sverige stod stilla på grund av restriktionerna och folk satt hemma och kollade på arthousefilmer. Det ser jag tillbaks på och är riktigt stolt över, hur snabbt vi var igång och lyckades ställa om.

Konkurrerade med stormningen av Kapitolium

En viss framsynthet gjorde festivalen möjlig. Redan 2014 påbörjades utvecklingen av streamingtjänsten Draken Film, en prenumerationstjänst som var ett Netflix för kvalitetsfilm, innan affärsmodellen med ett abonnemang och obegränsat med tittande var standard. När pandemin kom var infrastrukturen redan på plats.

Men allt flyttade inte in i den digitala världen. Prisutdelningar och premiärer med galaklädda filmskapare fortgick enligt konstens alla regler, samma stora gester som vanligt men med en stor skillnad: det satt bara en enda person i salongen. Under festivalen förvandlades Scandinavium till en biosalong med en ensam biostol i mitten, framför en enorm duk. Och så var det Pater Noster, fyren i den yttersta skärgården som blev hem till en isolerad biobesökare under en vecka, bortkopplad från omvärlden med festivalens filmutbud som enda sällskap.

Pater Noster-idén blev en succé som var nästan ”omöjlig”.

– Samma dag som vi gick ut med nyheten stormades Kapitolium i Washington. Ändå toppade hela världens nyhetssajter med vår isolerade biograf. När vi sedan åkte ut var det enormt pressuppbåd. Det var en otrolig cirkus, men det var också meningsfullt. Det knöt an till känslor som hela världen hade. Pandemin var första gången alla var med om samma sak. Inte ens de stora världskrigen har angått alla. Många kände igen sig i personen i fyren, man hade en liknande upplevelse av isolering själv.

”Tagit över som smakdomare”

Både de isolerade biograferna och andra uppmärksammade händelser, som visningarna där besökarna försattes i hypnos innan filmen, filmvisningar i kistor och föreställningen där regissören Ruben Östlund på plats även regisserade publiken, är illustrationer av en anda som präglat festivalen de senaste åren. Ett sätt att söka svar på frågan: vad är en filmfestival? Varför är den viktig och vad gör den mer än att visa film? I en tid när vi har tillgång till i stort sett all världens film på några minuter, fyller en filmfestival en social och kulturell roll. På många sätt har festivalerna också blivit skapare av kulturell prestige.

– De viktigaste smakdomarna är inte längre kritikerna, nu lyfter man fram vilka festivaler som en film blivit utsedd till eller prisad av, menar Jonas Holmberg.

Den kulturella prestigen är också anledningen till att vi ser filmfestivaler födas runt om i världen. Ett sådant arrangemang är något mer än en sammankomst för att se och prata om film, säger Jonas Holmberg och exemplifierar: Världens äldsta filmfestival, i Venedig, startades för att Mussolini ville visa den fascistiska kulturens överhet gentemot den demokratiska, dekadenta. Cannes var i sin tur ett motdrag från väst och på Berlins filmfestival riktades högtalarna från röda mattan mot östgränsen för att sprida avundsjuka hos den kommunistiska sidan, på vilka otroliga kulturella evenemang man kunde skapa.

– På väldigt många ställen där det startas nya filmfestivaler har det med geopolitik att göra, aktörer och länder som vill skapa kulturell prestige etablerar och lägger pengar på filmfestivaler. Det är en viktig del i det geopolitiska spelet. Men då är det ju stater och offentliga aktörer som står för musklerna, vi är väldigt långt ifrån det. Vi har en motsatt historia, festivalen startades av studenter och vi är inte i närheten av den ekonomiska uppbackningen från statligt håll som våra europeiska motsvarigheter har. Men så är vi också en fri organisation, en ideell förening som inte svarar mot någon. Vi har ju stöd, men ingen kan bestämma över oss.

Ödesfrågan för Filmsverige

En självklarhet kan tyckas, att kulturen ska vara fri. Men både globalt och på hemmaplan svajar det, på olika nivåer. I dag lever mer än 70 procent av världens befolkning i autokratier, i jämförelse med 40 procent för tio år sedan.

– Det är en avdemokratiseringsprocess som får genomslag även i filmvärlden, och det finns skäl att vara både intresserad och orolig. Vi driver en filmfond som verkar för att möjliggöra filmskapare på platser där det av ekonomiska, politiska eller säkerhetsmässiga skäl är svårt att verka. Det är något vi vill vara en aktiv del i att motverka, säger Jonas Holmberg.

I Sverige lånar kommunpolitiker klassiskt populistisk retorik och kallar kulturutövare för ”kulturelit”, och principen om armlängds avstånd tolkas på olika vis. Under de senaste tio åren har Jonas Holmberg sett hur kulturpolitiken tagit ett tydligt kliv bort från det rättighetsperspektiv som tidigare varit starkt – frågor om klass och vilka som har möjlighet att ta del av och utföra kultur är inte längre på agendan.

– Det tror jag är ett problem, inte bara för att vi ska ha ett rättvist samhälle men även konstnärligt, om bara en viss grupp – och inte nödvändigtvis de som är bäst – får tillgång till den här världen och till produktionsmedlen, så får vi inte heller de bästa historierna. Det är en stor framtidsfråga för hela Filmsverige.

LÄS MER:Tjugo filmer du inte får missa på Göteborgs filmfestival

LÄS MER:Filmfestivalen firar med gratis invigningsfest

LÄS MER:Från klasskamp till vip-mingel när Stordalen intar Järntorget och Folkets hus

TEXT

Lisa Stevik

kultur@gp.se