Orienten är något helt annat

ANNONS
|

I sina tre senaste inlägg på GP:s kultursidor (21/12, 22/12 och 4/1) har Torgny Nordin avfärdat sina meningsmotståndares argument med det återkommande ordet "nonsens". Nu senast var det Mikael Löfgrens mothugg i frågan om orientalismen som avfärdades på detta sätt.

Ordväxlingen mellan Nordin och Löfgren visar två läger som ömsesidigt föraktar varandra i frågan om museiutställningars ideologiska dimensioner. Diskussionen behöver nyanseras och konkretiseras. Vad betyder Orienten?

"Jag skrev om utställningen på Röhsska att den 'i all enkelhet låter ana de djup och den komplexitet som alltid kännetecknat såväl vardagssysslor som kulturliv i Orienten'. Ja, så är det. Detsamma hade kunnat sägas om Västra Götaland eller Provence, Burmas högländer eller nedre Manhattan, men nu var det alltså Orienten det handlade om.", skriver Nordin.

ANNONS

Ser han inte att det finns en obalans mellan de platser han hänvisar till i sitt försvar, och Orienten? Allt land i ett bälte från den norra delen av Afrikas västkust till Japans ostkust kallas Orienten, en sträcka som mäter ungefär 1 440 mil. Orienten är därmed ingen klargörande geografisk avgränsning. Att tala om Orienten är något helt annat än att tala om Västra Götaland eller Burmas högländer. Om det inte handlar om geografi måste väl Orienten avgränsa något annat?

Men allt det liv som levts på alla de olika platser som kan kallas Orienten har inte något annat gemensamt än att det inte är vårt. Jag har själv undersökt vad ordet Orienten betecknat i svensk resereklam under 1900-talet. Det är tämligen enkla tecken - minareter, slöjor, marknadshandel, vindlande gränder, trängsel - som gör en plats "orientalisk". Orienten framställs som en sagovärld, där helt andra normer gäller. Orienten är Västra Götaland eller nedre Manhattans motsats.

Ser Nordin verkligen inga problem med det?

Naturligtvis har han rätt i att Said i boken Orientalism renodlar sin tes på ett sätt som är orättvist mot vissa av historiens orientalister. Men att därifrån sluta sig till att kopplingarna mellan imperialism och orientalism inte satt djupa spår har mer med ideologiska ställningstaganden än vetenskaplighet att göra. Alla försök från museer och forskare att förhålla sig till dessa kopplingar förvandlas av Nordin till en kamp mellan ideologi och kunskap, svart eller vitt, ont eller gott. Har han därmed visat att frågan inte är politisk?

ANNONS
ANNONS