På galleri 300 m 3 sitter en huvudlös pojke och hugger med en köttkniv i utrymmet mellan fingrarna; en så kallad "finsk roulette". Den röda lilla handen ligger stilla på bordet, medan hålen i bordskivan blir allt djupare. Så stannar den masochistiska showen som i ett ögonblicks tvekan, bara för att strax börja om igen.
Skulpturen är det första verk som möter besökaren på Thomas Broomés utställning, och sannolikt det som dröjer sig kvar längst. "Pojken" är klädd som en vuxen man, i skjorta och slips - tecken för maskulinitet, makt och ordning som konstnären tidigare använt sig av. Här blir kostymen bisarr, uttrycket är otäckt men samtidigt absurt komiskt.
När Broomé senast ställde ut i Göteborg fyllde han galleri Subbau med gräshoppor gjorda av cocacolaburkar. Bibliska referenser mötte en kapitalistisk samtid där hotet inte i förstone relateras till en straffande gud utan till mer jordnära krafter. Också i How an empty vessel moves (Hur ett tomt kärl rör sig), som den aktuella utställningen heter, kan man finna ett slags kulturkritik om än mera allmän och synnerligen självreflexiv. Titelverket består av ett bord på vilket en vas sakta glider runt, lite som Anden i glaset. Även här gör behovet av mening och struktur det lockande att leta efter osynliga meddelanden, när vasen glider runt över den vita bordskivan. Jakten på dolda budskap har Broomé tidigare ägnat sig åt; som i Hellhunt I - II, ett datorprogram som spårar pentagram - i till exempel matlagningsprogram på teve! I den aktuella utställningen är frågan om hur förväntningar och sammanhang präglar varseblivningen lika central, men belyst från andra infallsvinklar.
Runt hörnet återfinns en vas liknande den på bordet, projicerad på väggen i ett rörligt "videostilleben". Det som här sätts i rörelse är inte behållaren utan innehållet; en bukett rosor slår ut, slokar och dör. Så tas loopen om och blomstren lever upp på nytt för att strax segna ner, i en process lika mekanisk som pojkens knivhugg.
Också i de datorgenererade teckningar som monterats på väggen finns vasen med, som närvaro eller frånvaro. I ena fallet i form av en antik urna som övervakas av en varglik hund med hotfulla ögon. I andra fallet uppstår "vasen" ur ett annat motiv, i en bild av en skjorta med slips där ett fång rosor tittar fram ur kragen. I det att formerna töms på sina gängse betydelser laddas de med ny mening; blommornas placering får den välbekanta klädseln att (också) fungera som en behållare.
Nötta former släpas runt och skärskådas i färska konstellationer. Metodiskt griper de olika verken in i varandra, i ett maskineri som befinner sig på gränsen till att bli sig själv nog; ett slutet nät av referenser. Ändå blir det inte dött; successivt öppnar sig allt fler skikt. Det är svårt att säga om det beror på tilltalet eller på att tematiken gestaltas så variationsrikt. I alla fall spelar den huvudlöse knivpojken en avgörande roll.
