Mikaela Blomqvist: Recension: ”Omsorgslabyrinten” av Ida Börjel

I ”Omsorgslabyrinten” talar en konservator i en rytm som närmar sig perfektion. Det spökar lite. Sen är det dags för fika. Vad vill denna bok? Kanske något så ljuvligt som inget särskilt, skriver Mikaela Blomqvist om Ida Börjels nya diktsamling.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

I Ida Börjels första bok ”Sond” (2004) förekommer nyordet ”moderkarta”. Över några sidor prövar dikten hur de två företeelserna kan jämkas ihop. Sedan ombeds militären, Karolinska institutet och Orienteringsförbundet ge förklaringar till varför människan tenderar att röra sig i cirklar. Titeln på Börjels sjätte diktsamling ”Omsorgslabyrinten” väcker liknande associationer.

Fast här handlar det om något betydligt mer handfast och konkret. Dikten igenom befinner vi oss i magasinet på ett kommunalt museum som i allt väsentligt liknar Malmöhus. Där förevisar en ständigt talande konservator ett antal objekt samtidigt som hon berättar om sina arbetsmetoder. Målningar rengörs exempelvis bäst med saliv, en liten tavla kräver två till trehundra tops och i Vatikanstaten är tillvägagångssättet förbjudet.

ANNONS

Orden riktar sig till ett stumt diktjag som ställer ej återgivna frågor och sägs arbeta på en essädikt. Bygger ”Omsorgslabyrinten” på en riktig intervju? Jag är osäker på det, även om Börjel tidigare har använt sig av färdigt material. Ledsamt lustiga ”Skåneradio” (2006) utgår från människor samtal in till en lokalradiostation. Fjolårets brutala ”Ringa hem” återger ryska soldaters samtal och sms till sina närstående från krigets Ukraina.

I de båda böckerna har Börjel visat sig vara en god lyssnare med stor språkkänsla, men ”Omsorgslabyrintens” konservator talar i en rytm som närmar sig retsam perfektion. Så här underbart låter det nästan hela tiden: ”Jag har haft mycket roligt också / en veckolång kurs i tejpning / till exempel / med världens främsta tejpkonservatorer / de som konserverat Förenta Staternas / konstitution två kvinnor / vi pratade bara tejp i en hel vecka”.

Via konservatorns sätt att tala lyckas Börjel fånga den diskreta högtidlighet som finns i det helt vardagliga och det sköna i en kunskap som är så van att den bara kan förmedlas i förbigående.

Det ytterligt specifika får arbetet att verka ganska absurt. Konservatorn framstår närmast som en sagofigur. Och kampen mot tidens gång är förstås tröstlös. Klåfingriga besökare hotar hela tiden att förstöra verken, liksom smuts och ohyra. Ett av museets många paradoxer är att objekten skadas av att visas. En desto mer oroande sådan är att konservatorn själv utgör en fara. Om några omramade pasteller står det att: ”Omsorgen var våldsam / eller följden av den”.

ANNONS

Det är en av många meningar som bjuder in till vidare tolkning, men ”Omsorgslabyrinten” lämnar aldrig sina slutna rum. Ett av dem innehåller ett rörigt register över Carl Fredrik Hills många sjukdomsteckningar som konservatorn har haft förmånen att betrakta i mikroskop. Under dess öga: ”så möter dig ibland oväntat ett ansikte / som ser alldeles förtvivlat ut alldeles / mänskligt trasigt”.

Ja, det spökar lite i labyrinten. På detta avsnitt följer åtta ekfraser och sedan är vi åter i fikarummet där det bjuds på kolagömmor.

Vad vill denna bok? Kanske något så ljuvligt som inget särskilt alls. Dikten ställer flyktigt en rad frågor, om ekonomi, samlande, arbete, konst och människans förhållande till historien. De essäistiska inslagen fördjupas aldrig, eftersom formen bygger på att konservatorn hela tiden leder oss vidare. Först önskar jag att hon någon gång skulle stanna upp och utveckla sina resonemang.

Sedan tänker jag att den lättsamma rörligheten har ett värde i sig. Via konservatorns sätt att tala lyckas Börjel fånga den diskreta högtidlighet som finns i det helt vardagliga och det sköna i en kunskap som är så van att den bara kan förmedlas i förbigående.

Att bevara det gamla framstår som fåfängligt och vitalt på en och samma gång. Det är väl ungefär som med skrivandet och läsandet av poesi? I ”Omsorgslabyrinten” tillåts tanken äntligen att bara vandra vilse.

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Ett år i Belarus – Röster inifrån en folkresning”, red: Ida Börjel och Mikael Nydahl

LÄS MER:Recension: ”Arvodet – Marginalintäkten” av Ida Börjel

LÄS MER:Svenska författare måste sluta vara så självupptagna

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS