Det finns två huvudpersoner i Sami Saids nya roman ”Satansviskningar”: den ena är mycket konkret och heter Nadine, den andra är en firad popstjärna som heter Assam Lo. Nadine är en tonårsflicka som mest tycks vilja gömma sig för världen – helst längst in i garderoben – och Assam Lo en mytomspunnen tonårsidol som blir mördad av sin bror. Knivhuggen till döds. Bilderna sprids och Assam Lo lever vidare i kulten kring sin person och genom citat ur sina låtar som bildar ett slags ledmotiv till berättelsen om Nadine.
En tonårsflicka som stänger in sig i garderoben alltså. Och när hon tvingas ut kan hon göra lite vad som helst. Hon tappar det totalt. Därför skickar hennes föräldrar iväg henne på internat. En plats med sin egen ordning, sin egen logik, sina egna rättesnören. Där är det Föreståndaren som för befälet med sina hemmasnickrade teorier och trosnören.
Och Nadine får dela rum med den första flickan. Så småningom tillkommer även den andra flickan och på något sätt blir de vänner. Inte sällan beger de sig på nattliga exkursioner ut till öknen, där män kör runt och letar efter skatter med en slagruta. Alltsammans har en ganska drömlik karaktär.
Vi är nämligen i händerna på en mycket egensinnig och allvetande berättare
Sami Said har en förmåga att befolka sina romaner med de mest udda existenser. Det är i högsta grad även sant i denna hans fjärde roman. Här finns som synes inga viljestarka vinnarskallar, kapitalistiska drömfigurer eller sexiga erövrare. Och inte heller språket tillhör den kategorin. Det är varken rakt eller effektivt utan snarare oerhört suggestivt. Vad är det som pågår? Man vet inte riktigt. Var befinner vi oss? Vi vet inte heller. Och vem ska man tro på? Det är långtifrån säkert.
Vi är nämligen i händerna på en mycket egensinnig och allvetande berättare och vad gäller prosan är det närmaste jag kommer på Johannes Anyurus mäktiga visioner.
Även hos Sami Said befinner vi oss i en science fiction-aktig värld. Ett olycksbådande postapokalyptiskt landskap där olydiga flickor skickas på uppfostringsanstalt mitt ute i öknen, med en storm som kommer och går och med staden – kallad Avgrunden – på behörigt avstånd.
Men jag måste erkänna att lika förtjust som jag var i Sami Saids förra bok, den prisade romanen ”Människan är den vackraste staden” från 2018, lika förbryllad blir jag av den här. Och liksom inte riktigt lika tagen eller förtrollad. Kanske är det för att jag saknar en ingrediens som jag trodde var ofrånkomlig hos just denna författare, nämligen humor.
Det är fint, det är jättefint, men för mig framstår ”Satansviskningar” alltför skissartad och vag. På det är till och med boktiteln, i obestämd form plural, ett bevis.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Ett tillstånd av förhöjd förvirring
LÄS MER:Sami Said | Monomani
LÄS MER:Recension: ”Ixelles” av Johannes Anyuru
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
