Det är nog bara tre äldre svenska romanförfattare, födda före 1900, som nutida läsare har ett någorlunda levande förhållande till: Strindberg, Lagerlöf samt – vilket skulle ha förvånat hans samtid – Hjalmar Söderberg (1869-1941). Runt förra sekelskiftet avfärdades han som en skandalförfattare som saknade moral och skrev pornografi. Vilket ledde till att böckerna sålde bra, framförallt romanerna ”Förvillelser”, ”Martin Bircks ungdom”, ”Doktor Glas” och ”Den allvarsamma leken”.
Den tidens mest inflytelserika litteraturkritiker, Fredrik Böök, hade inget till övers för Söderberg. Han var visserligen ”en ypperlig stilist” och ”kvick kåsör” men usel som romanförfattare. Enligt Böök saknade han fantasi och kunde varken skapa levande gestalter eller förnya sig.
Bööks omdömen präglade under lång tid synen på Söderberg. ”Det var först på 1980- och 1990-talen som han kom att räknas som en av våra verkligt stora författare”, skriver David Andersson i sin nya bok ”Hjalmar Söderberg och eftervärlden” (Bokförlaget Stolpe); här berättas om Söderbergs verk och hur bilden av honom har förändrats genom åren. Framställningen må vara summarisk men fungerar bra som en lättbegriplig introduktion till författarskapet.
Under senare decennier har ett antal svenska författare så till den grad inspirerats av Söderbergs gestalter, att de har diktat egna historier kring dem. Först ut var Gun-Britt Sundström. I ”För Lydia” (1973) skildrar hon på nytt händelserna i ”Den allvarsamma leken” men ur den kvinnliga huvudpersonens perspektiv och med handlingen förlagd till 1950- och 60-talens Stockholm.
Annars är det främst ”Doktor Glas” som har lockat uttolkare. Kanske är det dagboksformen – att skeendena helt skildras ur läkarens perspektiv – som gör det frestande att låta andra gestalter komma till tals. Är pastor Gregorius verkligen så avskyvärd som Tyko Glas påstår? När prästens fru – unga, vackra Helga – söker upp den sexuellt oerfarne Glas och avslöjar att hon äcklas av sin man och av att tvingas uppfylla sina äktenskapliga ”plikter”, bestämmer han sig för att slutgiltigt befria henne från plågoanden.
Här smyger sig ett patetiskt tonläge in i den för övrigt behärskade prosan.
2004 fick Bengt Ohlsson Augustpriset för ”Gregorius”, där pastorn för ordet. Han framstår inte alls som avskyvärd; snarast som en sympatisk figur, om än osäker, vilsen och rädd för att mista sin hustru. Några år därpå publicerades Kerstin Ekmans berättelse ”Mordets praktik”, inspirerad av ”Doktor Glas” men utan några gestalter ur dess persongalleri; däremot har Hjalmar Söderberg själv en roll i historien. Han råkar ut för en stalkare, läkaren Revinge, som på fullt allvar menar sig vara förebild för romanens doktor Glas.
Andra författare – Bjarne Moelv, Birgitta Lindén och Helena Sigander – har på olika sätt, med varierande framgång, gjort egna tolkningar av ”Doktor Glas”. Nu i augusti är det dags igen. Bengt Ohlssons utkommer med ”Helga” (Bonniers) och Åsa Nilsonne med ”Fru Gregorius” (Natur & Kultur) – två romaner som båda har prästfrun som berättare men som för övrigt skiljer sig åt.
Nilsonnes berättelse är en tydlig parafras men med ett annat perspektiv än Söderbergs. Tiden är densamma liksom flertalet gestalter. Det är bara Helgas faster, en jordemor, som är ny i handlingen. Av henne får prästfrun råd om hur hon ska bli gravid. Ibland kan man behöva ta till drastiska lösningar: ”En kvinna som har svårt att bli gravid med en viss man kan ibland ha lätt att bli gravid med en annan.”
Kanske är det endast genom otrohet som Helga kan skänka sin älskade (alls inte avskydde) man, det barn som han hett åstundar. Hon utser den stilige Klas Recke till blivande far, förför honom och fastnar i ett nät av lögner.
När sedan hennes make, pastorn, oväntat avlider frågar hon sig, vad han skulle ha tänkt om hennes otrohet: ”Jag börjar tro att han hade sett mina handlingar som ett slags offergåva.” Här smyger sig ett patetiskt tonläge in i den för övrigt behärskade prosan. Fru Gregorius får ett drag av självömkan vilket inte riktigt passar in i denna annars så väl avvägda roman.
Bengt Ohlssons ”Helga” är en mer omfångsrik roman som, liksom den 20 år gamla ”Gregorius”, visserligen är starkt förankrad i Söderbergs text men som också tar sig stimulerande friheter.
Handlingen inleds under 1930-talet. Spanska inbördeskriget rasar, andra världskriget står för dörren. Tre decennier har passerat sedan Helga Gregorius blev änka samtidigt som hon väntade barn med Klas Recke. Hon är omgift med den omtänksamme tjänstemannen Ivar. Alla, inklusive maken, tror att Helgas vuxna flicka, Signe, är dotter till pastor Gregorius, en far hon aldrig fick träffa.
Det finns något unikt i Söderbergs ton som tilltalar generation efter generation.
Helga har bara vaga minnen av Tyko Glas, Klas Recke och allt som hände i början av seklet. Men genom en serie händelser hinner det förflutna i kapp. Den numera avlidne doktor Glas dagbok hittas i ett lönnfack i en chiffonjé. En dödssjuk Klas Recke söker upp Helga och kräver att få ta farväl av den dotter som han aldrig har sett.
Helgas liv råkar i gungning. Pö om pö tränger Recke sig in i och tar makten över hennes familj. Ohlsson drar åt tumskruvarna. Läsningen blir aldrig gastkramande men stundtals nästan smärtsam i Ohlssons starka och känsloladdade fortsättning på Söderbergs verk.
I höst ger bokförlaget Bakhåll ut en nyutgåva av ”Doktor Glas” med efterord av Bengt Ohlsson. Han berättar att han ofta återvänder till romanen bara för att läsa några kapitel men märker snart att han inte kan släppa den: ”Boken känns alltid välbekant och ny på samma gång. Ingenting i den har åldrats.”
Vi är nog många som återkommer då och då till Söderbergs verk i allmänhet och till romanerna ”Doktor Glas” och ”Den allvarsamma leken” i synnerhet. Vi vill åter läsa om stadens ljusa sommarnätter, om ”köttets lust” och ”själens obotliga ensamhet”, som det heter i hans skådespel ”Gertrud”. Det finns något unikt i Söderbergs ton som tilltalar generation efter generation.
Fortsättning lär följa. Kanske är det dags att låta Helga Gregorius älskare Klas Recke komma till tals i en roman.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Längst in i skogen” av Marie Hermanson
LÄS MER:Recension: ”Schellenbergs ring” av Daniel Birnbaum
LÄS MER:Recension: ”Vi ses i augusti” av Gabriel García Márquez
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
