Det är väl några år sen nu. Det är höst och det har börjat skymma tidigt. Jag är och hälsar på en bekant som precis har fått en hyresrätt i Blackeberg. När han har öppnat porten och ska bjuda in mig till husesyn hejdar jag mig vid tröskeln. ”Säg att jag får komma in.” Det tar ett tag innan min bekanta, som inte är särskilt förtjust i skräck och därför inte så road av skämtet, släpper in mig.
Jag tänker mig att den där anekdoten illustrerar hur en modern klassiker fungerar. Det har gått tjugo år sedan John Ajvide Lindqvist debuterade med ”Låt den rätte komma in” och boken ingår redan i ett vedertaget referenssystem som gör den möjlig att riffa på. Alla läsare av den här texten förstår väl inte omedelbart poängen med den fåniga lilla anekdoten ovan, men tillräckligt många för att den ska kunna inleda en text.
För Blackeberg är ju Stockholmsförorten där romanen utspelar sig och det är här som den tolvårige pojken Oskar äntligen får en vän i grannflickan Eli. Som visar sig vara en vampyr med svårbestämbar könsidentitet. Och som likt folktrons vampyrer alltså inte kan gå in i någons hus utan att få en uttalad inbjudan. För den svårt mobbade Oskar spelar det där med vampyrismen inte så stor roll. Äntligen har han en vän. Självklart släpper han in Eli.
Att skriva en vampyrberättelse är att axla tyngden av en tvåhundra år gammal litterär tradition.
”En uppenbarelse i svensk litteratur”. Så beskrevs ”Låt den rätte komma in” i en tidig, översvallande recension av Örjan Abrahamsson. Redan där tas det första steget till modern klassikerstatus, som väl nu får sägas vara fullt ut bekräftad när Ordfront nu ger ut en fyllig jubileumsutgåva med efterord, manuset till Tomas Alfredssons filmatisering och två noveller som ger antydningar om romanfigurernas fortsatta öden.
Men ingen klassiker träder fram ur ett vakuum, kanske allra minst inom den ofta självmedvetna och självreflekterande fantastik-traditionen. Tvärtom. Att skriva en vampyrberättelse är att axla tyngden av en tvåhundra år gammal litterär tradition. Det innebär också att författaren måste klara av en delikat balansakt: här gäller det att både bygga vidare på det redan etablerade och ändå lägga till något eget och nytt.
Den moderna vampyrfiguren är sprungen ur romantiken (de illaluktande skendöda som hemsöker det tidigmoderna Europa påminner kanske snarare om det vi i dag skulle kalla zombies). Först med John Polidoris genrekonstituerande novell ”Vampyren” (1819) blir vampyren till den mystiska och högdraget aristokratiska figur som vi känner igen från dagens populärkultur.
Här blir vampyren också till en både lockande och bedräglig följeslagare, vilket protagonisten Aubrey upptäcker när han slår följe med den mystiske och karismatiske Lord Ruthven på en resa genom Europa. Det tystnadslöfte Aubrey låtit sig avlägga hindrar honom från att avslöja vampyrens sanna identitet också när denne väljer ut Aubreys syster till sitt nästa offer.
I Joseph Sheridan ”Le Fanus kortoman Carmilla” (1872) får det här bandet mellan protagonist och vampyr mer explicita homoerotiska övertoner och bandet till de centraleuropeiska miljöerna blir tydligare. Denna koppling inskärps ytterligare i Bram Stokers ”Dracula”, vampyrromanen med stort V.
Med Anne Rices ”En vampyrs bekännelse” (1976) gör det som litteraturvetaren Anna Höglund kallat för humanvampyren sitt inträde – utan att vampyren ger avkall på det hotfulla och förföriska från tidigare verk rör det sig nu om en figur läsaren tydligare bjuds in till att sympatisera med, en figur som ”kämpar för att behålla kontrollen över sina mörka sidor”.
Eli är ömkansvärd och sympatisk, men också ett monster som behöver blod för att leva vidare – och som förlitar sig på pedofilen Håkan för att ta sig fram i tillvaron.
Ajvide Lindqvists roman har beröringspunkter med alla de här verken. Precis som hos Polidori och Le Fanu är ju vänskapen mellan Oskar och Eli, så småningom också beseglad med en blodspakt, en farlig vänskap (och kanske just därför så lockande).
För Eli är ömkansvärd och sympatisk, men också ett monster som behöver blod för att leva vidare – och som förlitar sig på pedofilen Håkan för att ta sig fram i tillvaron. Och därmed blir ju också Oskar indragen i den mordvåg som drar fram över Stockholms norra förorter. Och precis som Stoker gör en stor sak av att vidskepelse och magi har trängt in i London, det rationella och moderna Storbritanniens själva hjärta, inskärper också Ajvide Lindqvist hur rationell och närmast aggressivt avförtrollad åttiotalets Blackeberg är.
”Man var utom räckhåll för det förflutnas mysterier; hade inte ens en kyrka. […] Det säger en del om platsens modernitet och rationalitet. Det säger en del om hur fri man var från historiens hemsökelser och skräck. Det förklarar till en del hur oförberedd man var” heter det tidigt in i texten.
Den som vill kan också roa sig med att försöka hitta moderniserade motsvarigheter till Stokers romanfigurer i ”Låt den rätte komma in”. För Håkan är väl en slags modern Renfield, Draculas olycklige och tragiske tjänare som spärrats in på mentalsjukhus? Och det alkoholiserade gänget på den lokala Kinakrogen går absolut att betrakta som en variation på den grupp som, under ledning av Van Helsing, så småningom tar upp kampen mot Dracula.
Så kan man kanske fortsätta. Men i slutändan är ett fungerande litterärt verk naturligtvis alltid något annat och intressantare än ett parti självmedvetet referensbingo. Faktum är att det inte spelar någon roll hur beläst en författare är eller hur angelägna ämnen som avhandlas om läsaren inte förnimmer ett distinkt individuellt temperament mellan raderna.
Det tror jag är en felläsning.
Det är också en kvalitet som ingen annan kan hjälpa en författare att hitta och sedan förbli trogen. En del författare behöver flera böcker på sig för att skriva sig fram till den där rösten och många hittar den väl aldrig – några få har den redan från början. Ajvide Lindqvist hör till denna avundsvärda grupp.
Kanske handlar det till slut om värmen. Många av de mest intressanta moderna skräckskaparna (som ungerske författaren Attila Veres eller amerikanska filmregissören Ari Aster) tycks drivna av ett slags extrempessimistiskt antagande om att världen är en fundamentalt ond och otillräcklig plats. Hos Ajvide Lindqvist ser det inte riktigt ut så. Naturligtvis händer här fruktansvärda saker och emellanåt tar det onda också hem spelet – men det är också en plats där ömheten är på riktigt.
När Eli i ett tidigt skede av romanen är på väg att sätta tänderna i Oskars hals är det pojkens plötsliga impuls att smeka vampyrens kind som räddar honom. Utan att vara medveten om faran han svävar i slås han av hennes djupa sorg: ”medan hennes tänder närmade sig hans hals, förde han upp sin hand och strök henne över kinden”. Och ”stadens ljus tändes åter”.
Lösryckt ur sin kontext låter det naturligtvis en smula naivt, kanske på gränsen till det klichéfyllda? Det är möjligen en poäng i sammanhanget. Har man läst ett antal böcker av Ajvide Lindqvist genom åren har man noterat hur ofta han citerar dansbandstexter och gamla schlagers. Det vore lätt att tro att det handlade om ett billigt sätt att åstadkomma kontrastverkan mellan de blodiga skräckinslagen och de käcka texterna.
Det tror jag är en felläsning. Snarare rör det sig om en affinitet. Det är samma oförställda uppriktighet och tilltro på tvåsamhetens absoluta nödvändighet som förenar dansbandstexterna och Ajvide Lindqvists litterära temperament. Att den tvåsamheten sedan lika gärna kan leda ut i den eviga natten som till hemmets trygga vrå hör möjligen till vampyrberättelsens natur.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Hanteringen av odöda” i regi av Thea Hvistendahl
LÄS MER:Låt offentligheten slippa krav om att vara ”skojiga”
LÄS MER:Recension: ”Sommaren 1985” av John Ajvide Lindqvist
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
