”Autofiktion” är numera en rätt omtalad genre – en litterär jagberättelse men inte renodlad fiktion eller någon bekännande självbiografi. Däremellan finns emellertid kommunicerande kärl som kan få skönt sammansatta uttryck
Den kroatiska författaren Dubravka Ugrešić var i mina ögon en av de bestämt nydanande i denna riktning. Med sin sinnrika, skarpsynta och spefulla blick granskar hon nutidens misskännelser samtidigt som hennes romaner blickar ned mot den historiska ballasten av lyten, lögner och bortträngningar i det land som en gång hette Jugoslavien.
Ugrešić vida kunskap om östeuropeisk och rysk litteratur märks genast i de fyra urstarka romaner som finns översatta till svenska. ”Den ovillkorliga kapitulationens museum” (2000) och ”Smärtans ministerium” (2005) bildar ett block litteratur om landet som föll sönder. I ”Baba Jaga la ett ägg” (2009) och senast ”Räven” (2019) utvecklas den bilden på autofiktivt vis där hennes kunskaper om rysk avantgardism och slavisk folksaga finurligt spelas upp. De fyra romanerna är briljant översatta till svenska av Djordje Zarkovic.
Dubravka Ugrešić föddes 1949 i Jugoslavien, blev författare och litteraturforskare på 1980-talet. 1991 bröt det balkanska inbördeskriget ut och 1993 lämnade hon Zagreb där den kroatiska chauvinismen firade sina dårskaper. ”Krig är den tid då det mänskliga avskummet flyter upp på ytan”, läser jag i ”Räven”. Ugrešić förföljdes av nynationalisterna. När jag träffade Ugrešić för ett tjugotal år sedan summerade hon budskapet hon fick från den nya statsmakten: ”Ta ditt liv eller stick!”.
Hon lever länge sitt liv på nomadiskt vis, en tidigt ambulerande författare med ekonomibiljett och arvoderad som den som är längst ner på de litterära konferensernas näringskedja.
Ugrešić vistades i Berlin, blev universitetslärare i USA och bosätter sig 1996 i Amsterdam som en författare på kroatiska men utan nationell vimpel. Hon skriver inte bara romaner utan även essäer, krönikor, noveller och barnböcker.
Hon lever länge sitt liv på nomadiskt vis, en tidigt ambulerande författare med ekonomibiljett och arvoderad som den som är längst ner på de litterära konferensernas näringskedja. På sådant vis följer vi henne i särskilt två förstnämnda böckerna. Hon genomkorsar terrängen mellan det tickande nuet och alla förflutna stationer.
I ”Smärtans ministerium” blottar eleverna i ”servo-kroatiska” olika destruktiva mentaliteter. Den tystlåtne eleven Uros tar sitt liv när fadern hamnar som krigsförbrytare i Haag. Hon ger till sist ett IG – Icke Godkänd – åt den arrogante eleven Igor som svarar med förakt och balkansk sadism med hot och handbojor.
Vad blev kvar av Jugoslavien? Landet ingen ville ha. Hon synar sin kluvna hemlängtan. Exilen är som att byta land som man byter skor, som man byter adaptrar till sin laptop – ”så man inte brinner upp”. Minnet är då som ett inventarium där tingens äkthet svarar mot deras förslösade värde. Nostalgins makt är ett slags gift, mest ett sätt att dö på.
I ”Rävens” finaste berättelse möter författaren en man i ett kroatiskt sommarhus. Han var tidigare domare i den kroatiska tingsrätten men avskedades som serb. En varsam kärleksaffär utspelar sig mellan författaren och mannen som nu är minröjare. En dag sprängs han ihjäl av en mina. Allt får en skarp innebörd av slump som blivit nationellt öde.
Ugrešićs pregnanta stil kan vara böjlig och vass som ett rakblad, hennes diagnostiska blick är en konstant
Det restjugoslaviska sorgearbetet visar sig som en tragikomedi och samtidigt genomblickar Ugrešić det postmoderna tillståndet i västvärldens kapitalism. Tiden är ur led men hennes blick är lika road som syrligt uppmärksam.
Ugrešićs pregnanta stil kan vara böjlig och vass som ett rakblad, hennes diagnostiska blick är en konstant. Hon är en iakttagare som få. Det märks i hennes spirituella krönikor – i böcker som ”American fictionary”, ”Europe in sepia”, ”Karaoke culture”. Hon är en oavbrutet underhållande men med ett narraktigt leende som alltid döljer en vass skiva citron. Varje svensk kultursida borde ha en Dubravka Ugrešić.
När jag träffade henne år 2000 fann hon det emellertid olustigt att läsas som en spegel för det politiska skeendet. Hon var ju trots allt fylld av annat, av litteratur: ”Jag har bokstavligen levt mitt liv i litteratur.” Det vill säga ryska författare som Babel, Bulgakov och Charms, som Piljnak och Pasternak. De är några hennes inspirationskällor vilket hon visar mer fördolt eller mer öppet i sina romaner.
Det är just där som hon så mästerligt hanterar autofiktionens formvärld. Den bråddjupa historiska erfarenheten möter fablernas värld där räven svarar med list och bedrägeri.
Hennes djupa tema var således det mänskliga tillståndet som ett exiltillstånd men den som då väntar sig klagosång och ödessymfonier missräknar sig. Hon saknar varje spår av nationell patetik och just därför läser jag hennes glittrande prosa med sådan upprymdhet. Kan inte exilen bli frigörande istället för förhärjande? Det blev en av hennes väsentliga frågor.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: "Räven" – Dubravka Ugresic
LÄS MER:De får årets översättarpris
LÄS MER:Jakten på en Nobelpristagare
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
