Mozarts ”Don Giovanni” är ett av de verkligt centrala operaverken. Här når Mozart en oslagbar topp som tonsättare och musiken berättar om både människan och samhället, om en frihetslängtan som spränger ramarna och ändå accepterar det ofullständiga i livet. Det finns något oberäkneligt i sättet som berättelsen vandrar från skådespelare till skådespelare, från ögonblick till ögonblick.
Verkets på en gång komiska och oroande kärna handlar om oordningens plats i det kontrollerade skeendet. En karnevalisk oreda är i någon mening nödvändig för att de enskilda situationerna skall träda fram med dramaturgisk skärpa.
I den tolkning av Mozarts och da Pontes drama som nu ges på Göteborgsoperan är handlingen förlagd till ett samtida hotell av det slag som finns överallt och ingenstans. Neutrala hotellkorridorer med hissdörrar som öppnas och stängs, stora fönster mot en neonblänkande storstad, en storskalig entré med soffgrupper och intilliggande bar, identiskt inredda hotellrum med svarta sidenlakan och örngott. Rent och snyggt, men också kyligt, klaustrofobiskt, kärvt.
Föreställningen är en samproduktion med Det Kongelige Teater i Köpenhamn och Nationaloperan i Aten. Regissören John Fulljames vill alldeles tydligt göra en läsning av verket som tar metoo-diskussionen i ovillkorligt beaktande. Valet av ett hotell som spelplats för övergrepp och beräknande förförelser har att göra med den illusionism som möjliggörs när innanför och utanför, voyeurism och deltagande blir varandras förutsättningar. Att se och inte se, att vara med och titta bort.
Det är också här det blir intressant: när det råa utnyttjandet ställer människorna nakna inför skeendet och exponerar deras sårbarhet.
I Fulljames version är libertinen Don Giovanni en spelmanipulatör klädd i kritstrecksrandig kostym, en trickster som iscensätter sitt begär och sina kärleksmöten som om de vore affärstransaktioner, det ena helt igenom utbytbart med det andra. Tillsammans med sin hantlangare Leporello driver han gäck med de sociala umgängeskoderna och planterar frön av osäkerhet hos de övriga hotellgästerna. Det är också här det blir intressant: när det råa utnyttjandet ställer människorna nakna inför skeendet och exponerar deras sårbarhet.
De båda barytonsångarna Palle Knudsen och Markus Schwartz gör utmärkta gestaltningar av Don Giovanni och Leporello. Men de som framförallt gör stordåd i den här föreställningen är sopranerna Ida Falk Winland och Mia Karlsson som Donna Anna och Zerlina, och mezzosopranen Katarina Karnéus som Donna Elvira. Här får det geniala i Mozarts tonspråk fritt spelrum, just som en mänsklig utsatthet, till exempel i den gripande scenen i andra akten när den döde kommendören kommer tillbaka som en serie duplicerade spökgestalter samtidigt som Donna Anna sjunger sin övergivenhetsaria med kristallklar precision.
Det är svårt att inte imponeras av konsekvensen i Fulljames och scenografen Dick Birds vision, och det finns en brännande och frätande skärpa i vissa scener, som när den döde kommendören dyker upp i hotellets kylrum där han hänger på en krok bredvid de slaktade djurkropparna. Eller virrvarret som uppstår i första aktens slutscen, när partydeltagarna uppträder i olika masker, identiteterna byter plats med varandra och musikens komplexitet av melodilinjer som korsas, något som sammantaget skapar en övertygande koreografisk framåtrörelse.
Orkestern under dirigenten Ville Matvejeffs ledning har genomgående en fin och behärskad ton i spelet. Här kombineras det lätta och det klangtäta, det berusande och det stillastående.
Men kanske vet föreställningen i slutändan litet för väl vad den vill säga om relationen mellan Don Giovanni och subjekten för hans begär? Det är något med kylan och cynismen som skapar en tomhetskänsla, och den står i viss mån i konflikt med värmen och skörheten i Mozarts tonflöden. Energin i ”katalogarian”, eller de märkliga brytningarna mellan längtan och melankoli i Donna Elviras och Donna Annas solopassager, hamnar i något slags undantagsrum, som om de förmedlade helt andra berättelser.
Orkestern under dirigenten Ville Matvejeffs ledning har genomgående en fin och behärskad ton i spelet. Här kombineras det lätta och det klangtäta, det berusande och det stillastående. Och ibland vill man bara blunda och försvinna in i musikens skönhet, låta tonerna tala på sitt eget vis, bortom den där illusionistiska moderniteten och det känslokalla utnyttjandet av varandra.Det är och förblir något oförklarligt med Mozart, något som får själen att skälva.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Nabucco” på Göteborgsoperan
LÄS MER:Recension: ”Mytomania” av Paula af Malmborg Ward på Göteborgsoperan
LÄS MER:Recension: ”Wicked” på Göteborgsoperan
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
