Den tränger verkligen igenom: violinisten Leonidas Kavakos personliga ton. Framförandet av Tjajkovskijs violinkonsert har en säregen intensitet och tydlighet som gör tonerna oavvisliga och ytterst distinkta.
Instrumentklangen svävar stundtals så högt över den ackompanjerande orkestern att det låter som om violinen vore förstärkt. Det är den förstås inte. Det är Kavakos absoluta närvaro i sitt spel, hans sätt sätt att rytmiskt driva på de virtuosa löpningarna, som skapar denna illusion. Då och då, i denna trollerisnabbhet, börjar Kavakos att vandra omkring på scenen, som om det inte gick att hålla emot de starka rörelseenergierna. Det förstärker både det fysiska och det mänskliga i musikens uttryck.
Men hur fascinerande är det inte att möta extranumret, en sarabande ur en av Bachs solopartitor, där allt bara stillnar. Det som var explosivt och rytmiskt tätt i Tjajkovskijframförandet, blir här avskalat och kontemplativt, och Kavakos visar sitt mästerskap i förmågan att låta också tystnaden tala.
Då och då, i denna trollerisnabbhet, börjar Kavakos att vandra omkring på scenen, som om det inte gick att hålla emot de starka rörelseenergierna.
Efter paus framför Symfonikerna, under chefdirigenten Santtu-Matias Rouvalis ledning, Gustav Holsts orkestersvit ”Planeterna”. Det var längesedan detta populära verk förekom på repertoaren.
Med sina porträtt av de sju planeterna Mars, Venus, Merkurius, Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus, är denna musik, komponerad mitt under första världskriget, något av ett brittiskt svar på Stravinskys ”Våroffer”. Det finns en liknande rå och rituell kraft, bland annat i inledningssatsen, och verket är som klippt och skuret för Santtu-Matias Rouvalis expressionistiska dirigentstil. Skarpa rytmiska kontraster, en sorts grafiskt fördelning av klangfärger och melodiska förlopp.
Men allra mest är det kanske de återhållsamma passagerna som övertygar, som öppningen av Venussatsen. Det ensamma hornet och de fyra flöjterna får en naturlyrisk skärpa, som frammanar en inre värld, en skimrande skönhet innanför det som dånar. Det är ju också detta som är Symfonikernas kännemärke som orkester. Den levande musikaliteten och sättet att få också de små nyansskiftningarna att bli betydelsebärande, gör musiken till ett pågående samtal där alla röster är viktiga. Holsttolkningen är medryckande och flödande, full av mänsklig rörelse, och en självklar fortsättning på Kavakos häpnadsväckande Tjajkovskijspel.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Smetana 200 år” på Göteborgsoperan
LÄS MER:Recension: Bruce Liu med Göteborgs Symfoniker
LÄS MER:Recension: Kungliga Filharmonikerna och Seong-Jin Cho på Göteborgs konserthus
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
