När Jevgenij Prigozjin och Wagnergruppen under midsommardagarna började marschen mot Moskva, skrev The Guardians utrikeskorrespondent Luke Harding att nu inleds akt fem av ”Macbeth”. Harding menade att Putins sätt att styra Ryssland, med maktkonsolidering och alltmer diktatoriska och tyranniska principer, har stora likheter med Shakespeares drama. I den femte akten kommer det slutliga sönderfallet, förvirringen, kontrollförlusten.
I Giuseppe Verdis operaversion från 1847 finns det ingen femte akt. Här äger upplösningen, med bland annat Lady Macbeths självmord, i stället rum i akt fyra. I den tolkning som nu ges på Läckö slott är parallellerna till Putins maktutövning och anfallskriget mot Ukraina tydliga. När flyktingkören kommer in i slutakten är librettotexten ändrad och består nu av vittnesmål från det pågående kriget. Kören sjunger om hur det vackra landet har förvandlats till en grav och hur ödets klockor ringer över fosterlandet.
Det skapar en absolut aktualitet åt dramat, i linje med Luke Hardings kommentar. Men det intressanta med uppsättningen på Läckö är egentligen inte de politiska dimensionerna, utan hur berättelsen förankras i slottsmiljön vid Vänerns strand. När häxorna uttalar sina tre profetior är det svårt att inte fästa blicken på de tre kronorna på slottsfasaden. Den betydelsefulla perioden i början av 1600-talet, när släkten de la Gardie tog över slottet och genomförde omfattande ombyggnationer, sammanfaller ju i princip med den epok då Shakespeare skrev sitt drama.
Kim Phipps har en speciell förmåga att få tonerna att bli levande och rörliga, och orkestern spelar med en påtaglig glöd och attack.
Och det händer något speciellt med klangen av orden när de framförs just här, och det gäller inte minst hur ljuden av den lilla orkestern under Kim Phipps ledning får resonans inne på borggården. Musiken blir kroppsligt närvarande, full av nyansskiftningar. Det sker viktiga saker i det finstilta, i brytningarna mellan moll- och durklanger, i växlingarna mellan yttre och inre landskap. Det låter aldrig bombastiskt eller överarbetat. Kim Phipps har en speciell förmåga att få tonerna att bli levande och rörliga, och orkestern spelar med en påtaglig glöd och attack.
Som operaverk har ”Macbeth” skräckromantiska drag och en viktig fråga är förstås vad man gör av allt blod. Här är föreställningen på Läckö förhållandevis måttfull. Regissören Catarina Gnosspelius lägger betoningen på förskjutningen i positionerna och framhäver den roll som häxorna spelar som nedbrytare av de patriarkala ordningarna. Här är de dock inte tre utan fem och tillsammans bildar de en kollektiv enhet, där kontakten med det ockulta till slut får terrorn att förlora sitt grepp om människorna.
Hon hittar den nödvändiga balansen, skärpan i det återhållsamt expressiva.
Barytonen Andreas Landin gör en fin gestaltning av rollen som Macbeth i en tolkning som framhäver det hallucinatoriska och förvridna, det sköra mitt i det maktfullkomliga. Sopranen Sigrid Vetleseter Bøe är tekniskt imponerande som Lady Macbeth, i de våghalsiga lindansarnummer som spänns över bråddjupen, men stundtals tar de starka vibratoklangerna överhanden. Bäst låter det när hon håller igen och tonmaterialet får skina på ett sakligt vis. Men den som kanske kommer allra närmast Verdis poetiska förvandlingskonst är mezzosopranen Karolina Blixt i rollen som Macduff. Hon hittar den nödvändiga balansen, skärpan i det återhållsamt expressiva.
För Giuseppe Verdi var mötet med Shakespeares pjästexter en del av den romantiska erfarenheten. Med ”Macbeth” hittade han den musikdramatiska nerv och täthet som kom att utgöra kärnan i hans operaskapelser. 40 år senare återkom han till Shakespeare i de båda avslutande mästerverken ”Otello” (1886) och ”Falstaff” (1893). För Verdis del blev Shakespeare liktydigt med en mänsklig och social komplexitet, en dubbelhet i relationen mellan individ och samhälle.
Det är här som ”Macbeth” kan tala direkt till oss. Som en berättelse om maktens förrädiska lockelser och nödvändigheten av att säga nej till våldets överträdelser.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: Laurie Anderson på Pustervik
LÄS MER:Recension: ”Avanti!” på Göteborgsoperan
LÄS MER:Recension: Göteborgssymfonikernas nationaldagskonsert i Slottsskogen
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
