Göteborgs dans- och teaterfestival har sedan covidpandemin slog till tvingats övervintra i form av glesa gästspel. Det nu aktuella "Orlando", på Göteborgs stadsteater, ger en uppiggande påminnelse om vad som väntar när festivalen i augusti nästa år kommer tillbaka. De internationella injektionerna behövs i Göteborgs scenkonstliv.
Uppsättningen av "Orlando" kommer från Schaubühne Berlin. Den hade premiär 2019 och ingår i ett större samarbete mellan flera europeiska teatrar. Med Katie Mitchell, en av de mest uppmärksammade regissörerna i Europa, som iscensättare handlar det om scenkonst på spjutspetsnivå.
Mitchell arbetar i olika genrer, men förknippas ofta med sin integrering av skådespeleri och videoteknik. Göteborgspubliken fick ett prov på den i "The Forbidden Zone" under Dans- och teaterfestivalen 2016. Vi känner igen greppen. "Orlando" är en virtuos mix av film och teater.
Katie Mitchell är feminist sedan uppväxten på 1970-talet och i Woolfs roman har hon stoff som pekar mot dagens flytande gränser mellan könen, intersektionalitet och vår fixering vid identitet. Vem är du fri att vara?
Regissörens på samma gång uppbrutna och sammansatta gestaltning passar det hela utmärkt.
Historien om Orlando, mannen som blir kvinna, spänner över 400 år, från hovlivet runt Elisabet I till klubblivet i dagens Berlin – med Mitchells förlängning. Regissörens på samma gång uppbrutna och sammansatta gestaltning passar det hela utmärkt.
Scenen är indelad i tre "rum" med en stor projektionsduk hängande ovanför. Vid sidan av den ett fönster där vi ser den sammanhållande berättaren från sin höjd ge begreppet "voice over" konkret innebörd. Öppningen till sidoscenen visar sminkbord, kostymer och rekvisita. En räls med en kamera, flera kameror på stativ och i händerna på fotograferna, visar oss närbilder på skådespelarna. De blandas med filmavsnitt, vilka ger regin stor frihet att röra sig i romanens olika tidsavsnitt. Det är på filmduken historien fogas samman, men det mesta händer också på golvet, i starkt avgränsade utsnitt. Så var ska jag fästa blicken? Man undrar varför Mitchell inte gjorde en film istället, men hon väljer med sin moderna verfremdung att öppna teaterns verktygslåda, myllret på scenen gestaltar hela arbetet med att skapa en föreställning, ett värde i sig. Alla svartklädda fotografer och scentekniker är fullt synliga och smälter in i historien.
"Orlando" är full av sceniska infall, som inte står Virginia Woolfs fantasi efter. Och det är roligt, som scenerna med flygresan hem från Konstantinopel, förlossningen och alla måltider. Eller sexualiteten, frustande begär som stillas – eller kommer på skam.
”Orlando” är ett minutiöst maskineri, där tekniken lyfter de avgörande frågorna.
Tempot är högt och skådespelarna är imponerande, med blixtsnabba byten – Jenny König i titelrollen inte minst. Blickarna används med finess, även blinkningarna till publiken. Alla arbetar med högsta precision, "Orlando" är ett minutiöst maskineri, där tekniken lyfter de avgörande frågorna.
Från salongen blir det tydligt varför Stadsteatern fann det svårt att avbryta spelet och delta i manifestationen "Tre tysta minuter", vilket stora delar av Teatersverige gjorde under fredagskvällen. Den som ville kunde ansluta till samlingen på Götaplatsen när "Orlando" var slut.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Här är de bästa punkterna på Kulturkalaset
LÄS MER:Recension: ”Våldets historia” på Göteborgs stadsteater
LÄS MER:Thomas Ostermeier och Hito Steyerl nya hedersdoktorer på GU
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
