Att lyssna på Greta Thunbergs sommarprat är som att springa ut ur en brinnande lägenhet bara för att inse att hela huset är övertänt. Vår gemensamma blick har kanske för stunden skiftats mot ett litet osynligt virus istället för världstemperaturen, men inte den svenska klimataktivistens.
Den globala uppvärmningen är fortfarande lika rekordhet som årets midsommar. Ekosystemen fortsätter att kollapsa. Och, som Thunberg konstaterar med en stämma som under de 90 minuterna rör sig mot ett allt mer allvarstyngt djup: ”corona har inga långsiktiga positiva effekter för klimatet”.
Det är en svidande, närmast revolutionär systemkritik och road trip-berättelse i ett, utsmyckat med låtar som jag snarare förväntat mig från någon född på 80-talet (inte mig emot).
Med snygga retoriska figurer och en brinnande övertygelse berättar hon om sin resa genom Nordamerika tillsammans med sin pappa förra året. Samtidigt om en politisk och ekonomisk modell som inte fungerar om världen ska kunna räddas: ”Det som måste till är för obekvämt, opopulärt och olönsamt”. En insikt som verkar ha cementerats efter otaliga träffar med den globala elitens ledarskikt. De vill hellre ta selfies än prata allvar om hur världen ska räddas.
Det är dystert. Och inte mindre dystert blir det av att jag märker hur jag själv ibland knappt orkar lyssna på hennes berättelser om en stundande global klimatkollaps. Inte för att det är tråkigt, utan för att det är för jobbigt att ta in att det inte finns något enkelt vaccin för vår tids verkliga ödesfråga.
Imorgon, söndag, sommarpratar Shima Niavarani, skådespelare, dramatiker och artist.
