Anna fortsatte ringa och skriva till Robin hela natten. Sms:en innehöll bara hans namn och en vädjan om att ringa upp. Robin kände sig splittrad. Kontakten han fått med Anna hade varit stark men han hade lovat inte bara Mi att komma hem, utan också mamma. Att bryta ett löfte man avlagt till någon som låg i graven skulle kunna föra med sig ödesdigra konsekvenser. Robin behövde inte mer otur. En man som redan var patologiskt otursförföljd… ”Jag är min egen olyckas smed,” sa han ibland ett par glas vin in, till Mi, när han ville ta ansvar men ändå förskjuta det. Var Mi på det snorkiga humöret så hon: ”Gör något åt det då.” Var hon på det vänliga skrattade hon, trots att han sagt lustigheten så många gånger förut.
Sommarnovellen ”Dö, Stockholm, dö”
Släpps i sex delar, nytt avsnitt varje torsdag. Du kan läsa novellen i din papperstidning eller på webben. Podden hittar du där du annars hittar poddar.
Robin hade väl varit med om det närmsta ett kosmiskt ingripande som en person kunde vara, när mamma tagit kontakt med honom från andra sidan. I pojkrummets mörker, som var ommålat med nya gardiner men med samma skrivbord som han satt vid som tonåring, kände sig Robin lite rädd. Det var ovanligt att tala med de döda. Men han var bara inte rädd. Också ett frö av tvivel, kanske. Han hade varit utmattad efter helgen med Anna, under seansen. Kanske var det inte alls mamma som talat med honom utan bara Johnny som spelat honom ett spratt? För att tämja honom. Hur många hade inte velat tämja Robin? Hans tjej, hans dotter. Alla kvinnor. Mamma med. Sängen var för mjuk och gav honom ryggont. Kroppen försökte också tämja honom, med sitt åldrande. Han ville knappt erkänna det, men han kände en viss skuld efter att ha legat med Anna sedan han konfronterats av Tessan. Tessan som varit Robins första stolta kärlek och Annas oroliga storasyster. Hade Anna och Tessan varit jämngamla hade Anna inte haft en chans. Så alldaglig var Anna och så lysande hade Tessan varit, i samma ålder. Men nu var de inte jämngamla. Anna var ung och skinande ren. Mörkret och lusten till den nya tjejen förvred vad Robin varit så säker på. Att han ville bli en nykter familjefar.
Den natten sov han oroligt för att han inte stängde av vibrationen på telefonen. Trots att Anna hörde av sig med jämna mellanrum fram tills att det var dags att gå upp kände han sig ensam och varje meddelandevibration blev en stöt av trösterik bekräftelse. Någon ville honom någonting. Vid sjutiden hörde han sin pappa gå ner i köket för att sätta på kaffet. Robin duschade och klädde på sig och tänkte på Mi och Anna, omslingrade. Han undrade om deras kroppar passade ihop. När han rakade sig med pappas rakhyvel speglade han sig noggrant. Han hade lila spindelben runt näsvingarna. Ögonlocken var tunga. Det var svårt att erkänna men Robin såg gammal, eller i alla fall äldre, ut och han undrade vilka tankar som förr klassats som sexiga hade uppfattats som gubbsjuka nu. Han undrade inte, förresten, han visste. Men den kvinnliga ungdomens dragningskraft hade inte bara med kroppsformen att göra, utan handlade också om PH-värdet. Unga kvinnor, som Anna, smakade annorlunda när han slickade deras armar. Så långt bort drev han i tanken att han skar sig med rakhyveln och tvingades sätta en liten bit toalettpapper över såret. Innan han gick ner för att äta frukost med sin pappa och sin bror Anton, som han hade hört kommit inkörandes på uppfarten, svarade han på Annas meddelande.
Om författaren:
Tone Liv Schunnesson, född 17 januari 1988 är författare och kulturskribent. Hon debuterade med romanen ”Tripprapporter” i september 2016 som nominerades till Borås Tidnings debutantpris 2017. I höst utkommer hon med boken ”Dagarna, dagarna, dagarna”.
Nittio minuter innan tåget skulle gå stod han utanför Pocketshop och väntade, precis som Anton väntat på honom några dagar tidigare. Allting kändes nytt på ett gammalt sätt, på ett sätt som varit nytt många gånger förut. Anna kom gående emot honom och hon trängde sig självsäkert förbi ett fotbollslag med unga spelare, kanske på väg hem från ett läger som varit den roligaste tiden i pojkarnas liv. Sommardagen var kylig och luften regntung. Anna var klädd i en magkort luvtröja och i naveln hade hon en ring han inte lagt märke till innan. Först trodde Robin att hon inte fått syn på honom för hennes ansikte lös inte upp, fastän hon såg ut att titta rakt på honom. Han vinkade lite tafatt. Robin undrade om mamma kunde se honom från himlen. De kramade om varandra.
”Tack för senast,” sa Robin.
”Var är dina grejer?” frågade Anna, utan att säga något om senast.
”Äh, jag hade inte med mig något hit,” svarade Robin och kände sig sunkig i skjortan som pappa inte tvättat åt honom. Robins pappa hade också varit tvungen att ge Robin ett par hundralappar, så att han skulle kunna äta på tåget hem. Han hade inte ringt hittegodsavdelningen än.
”Jag ville bara träffa dig för att berätta att jag ångrar att vi låg med varandra. Jag vet inte vad jag tänkte. Du är skittråkig,” sa Anna, utan att darra på rösten.
En hetta spred sig från bröstet upp till Robins ansikte.
”Va fan säger du?”
Flickigheten som hon spelat upp i helgen var som bortblåst.
”Vadå, du hörde va jag sa. Jag tycker du är helt störd som kunde göra så mot min syrra. Du är fan 100 år gammal. Du är så jävla pinsam. En trubadur med weak dick.”
Robins huvud började koka och han började därför gå, även om han hade hundra grejer att säga. Varför var det hans fel? Hade inte hon gjort samma? Han var inte trubadur! Robin nästan sprang för att inte göra något han ångrande och Anna ropade efter honom men Robin fortsatte, tills han kom ut på andra sidan stationen. Han satte sig ner på huk, förvånad över sin väldiga ilska. Jävla barnunge. Fula barnunge. Vad fan höll han på med? Varför hade han bestämt träff med Anna? Hemma i Stockholm väntade Mi och Lily. Hans fina dotter som älskade honom så och hur vidrig den stan än var den bättre än Kungsbacka och Göteborg, som inte ville se honom bli vuxen. Robin tog upp telefonen ur jeansfickan och ringde Mi. Hon lät lycklig över att han var på stationen. Han bytte några ord med Lily, som frågade om de kunde se film när han kom hem. När pappa kom hem. Ja, såklart, lovade pappa. Hjärtat svämmade över av kärlek och kanske sorg. Fortfarande sittandes på huk grät han stilla och såg tårarna falla tungt mot asfalten. Mamma skulle inte komma tillbaka och inte dåliga Robin heller. Psyksjuka Anna hade cementerat sanningen, att han var klar med allt det här. Han drog in luften djupt. Annas ansikte skulle han snart glömma bort.
Utanför fönstret rann Sverige förbi. Resten av landet såklart soligare än Göteborg, som till varje pris ville hävda sin självständighet. Till och med i sin väderlek. Robin behövde inte längre hävda sig. Botad från en livslånga sjuka satt han med slutna ögon i första klass-vagnen och var törstig. Det skulle vara en vacker kväll i Stockholm, hade Mi skrivit till honom. Mi som alltid skrev direkt efter att de lagt på. Himlen skulle vara som en persika i kväll. Himlen var i alla fall gratis, tänkte Robin och höll krampaktigt hundringarna han fått av sin pappa i handen. Han var rastlös. Kupén skulle vara tyst, ändå hörde han musik skvala från hörlurarna på passageraren framför honom. Kanske skulle han försöka skriva lite när han kom hem. Robin hade aldrig spelat in en skiva nykter. Ljuden från de dåliga hörlurarna irriterade honom. Han sökte med blicken för att se om någon annan störde sig, men alla var upptagna med sina läsplattor. Robin lutade sig fram mellan sätena och väste ursäkta. Den unga tjejen, som han tidigare inte fått syn på, vände sig förvånat om.
”Skulle du kunna sänka?”
Hennes ansikte sprack upp i ett leende.
”Jag älskar din senaste skiva!” Hon glömde viska och Robin hyschade henne skrattande.
”Min senaste? Det är inte många som lyssnat på den.” Tjejen bet sig i underläppen och sa igen: Jag älskar den. Mannen på andra sidan gången tittade ilsket mot Robin.
”Det är nog bäst att vi dämpar oss,” viskade Robin. Tjejen nickade.
”Jag heter Ella.” Ella, viskade Robin inuti sig själv. Hon stängde av musiken.
”Vill du följa med till restaurangvagnen och ta en öl?” frågade Ella sedan. Den unga kvinnans blick var så självsäker att han slog ner sin. Hundralapparna brände. Munnen på Ella var röd. Håret blankt som en stilla sjö. Telefonen började vibrera och det var Mi, som vanligt. Han tryckte bort samtalet. Tåget rusade fram. Kilometer efter kilometer lades mellan Robin och staden han kom ifrån samtidigt som han kom närmre staden som hatade honom.
Läs och lyssna på alla delarna av ”Dö, Stockholm”, dö” här:
LÄS MER:Sommarnovellen: ”Dö, Stockholm, dö” av Tone Schunnesson – Del 1
LÄS MER:Sommarnovellen: ”Dö, Stockholm, dö” av Tone Schunnesson – Del 2
LÄS MER:Sommarnovellen: ”Dö, Stockholm, dö” av Tone Schunnesson – Del 3
LÄS MER:Sommarnovellen: ”Dö, Stockholm, dö” av Tone Schunnesson – Del 4
LÄS MER:Sommarnovellen: ”Dö, Stockholm, dö” av Tone Schunnesson – Del 5
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
