Skådespelaren Bibi Andersson sa nyligen i tv att när hon såg sin spegelbild såg hon sig själv så som hon alltid har gjort men på fotografier såg hon den åldrade kvinna hon faktiskt är. Fotografiet, liksom tiden, skapar det avstånd som är nödvändigt för att något skall bli tydligt. Samtidskonstutställningen ARS 06 på Kiasma i Helsingfors har således en hopplös uppgift. Det gör inte uppgiften mindre intressant. Museets chef Tuula Karjalainen och curatorn Jari-Pekka Vanhala har förutsättningslöst gett sig ut i världen och kommit hem med utställningen Sann känsla som består av verk av 40 konstnärer från 21 länder.
Sverige är representerat med två av utställningens många dystopiska verk. Båda utspelar sig efter något slags katastrof: Lars Nilssons film In Orgia i en fiktiv värld, där sex blivit lika naturligt som onaturligt, medan Carl Michael von Hausswolffs och Thomas Nordanstads video Hashima, Japan skildrar en verklig, modern ruinstad. ARS 06 är påtagligt sammanställd i tiden efter 9/11. Curatorerna tycker sig befinna sig i en kaotisk, relativiserad värld där himmel och helvete är både grannar och varandras spegelbilder. De vill understryka något som de påstår saknas i den samtida konstvärlden: stora känslor, existentiella frågor och mänsklig erfarenhet. I katalogens inledning betonas individens upplevelser som det sanna och viktiga.
Denna grundidé är problematisk. Stora samtidsutställningar kräver mycket tydliga koncept. Och idén om en individualiserad och existentiell relativism som detta jätteprojekt vilar på är vagt underbyggd. Ett av samtidens problem är snarare fundamentalism av olika slag. Och alltför många av ARS 06 bidrag lider av en dimlik allmänpoetisk prägel eller ganska oformulerade expressiva påståenden, vilket får helheten att sakna riktning. Mycket är visuellt kraftfullt, dramatiskt scenografiskt - det är teckningar, romantiska videoprojektioner, otäcka modeller, halvroliga broderier, lättvindiga konceptuella lekar, surrealistiska framtidsvisioner, dystopier och övertydliga expressioner. De är inte dåliga, en del ganska fina, men helheten slirar.
Men det finns förstås också flera bra verk. Jag vill nämna tre videor som har gemensamma referenspunkter. De involverar både samhället och betraktaren, de har
i motsats till utställningskonceptet en exakthet utan att vara enkelspåriga och en tydlighet där uttrycket inte skymmer verket. Anspråkslöst och upplyftande är finska paret Kalleinens video Den första klagokören i Birmingham. Mitt eget gnäll på ARS 06 skulle passa fint in i detta projekt. Kören består nämligen av frivilliga amatörer som förenas i en klagosång över oförätter. Den innehåller också solopartier där sångarna får framföra vardagligt gnäll.
Colombianen Juan Manuel Echavarrías video Mouths of Ash - Songs About Life and Death behandlar fasansfulla upplevelser. Några personer framför egenkomponerade traditionella sånger om erfarenheter av massakrer. De är direkta, samtidigt som de är just konst. De för kunskap och en berättelsetradition vidare samtidigt som de bearbetar sångarens trauma. Och videon sprider kongenialt sångerna över världen.
I irländaren Willie Dohertys video Non-Specific Threat visas en stereotyp för en brottsling (rakat huvud, vältränad, jeansjacka, guldkedja), filmad i halvfigur. Han är orörlig och befinner sig i något som verkar vara en källare. Kameran cirklar kring honom och han roterar sakta kring sin egen axel. En manlig röst läser en text: "I am fictional, I am the reflection of all your fears. I am real ... You manipulate me, You create me, I am inside you ... There will be no flights, there will be no oil ... there will be no music ..." Videon rör vid verkliga och inbillade hot, vi är både offer för rädslan och genom vår fördomsfulla blick förövare i relation till denna obehagliga video.
I katalogförordet skriver Karjalainen om att konsten i en värld som är ett obegripligt kaos kan hjälpa oss att komma i kontakt med det paradis som föregick syndafallet. Men det finns ju andra alternativ. Till exempel en samtidskonst som är prövande och ofta stillsamt positiv. Som vill föra en dialog. För egen del blir jag sugen på det äpple Eva tog en tugga av.
