Finns det olika sätt att promenera? Det är klart att det gör. Man kan promenera ensam eller i grupp, i snabb takt eller mer långsamt och kontemplativt. Promenerandet kan äga rum i naturen eller i stadsmiljö. Det kan ta olika tid i anspråk, en halvtimma kanske eller en halv dag.
Den som är mer extremt lagd gör som den engelske författaren Patrick Leigh Fermor, född 1915, som 1933 bestämde sig för att promenera genom hela Europa, från Rotterdam, genom Tyskland och Österrike och vidare, utmed Donaus sträckningar, ända fram till Konstantinopel. Berättelsen om denna resa till fots, som tog mer än nio månader i anspråk, finns skildrad i de båda böckerna A time of gifts och Between the woods and the water, skrivna drygt 40 år senare.
Patrick Leigh Fermor fångar en besatthet, en vilja att utforska verkligheten som den ser ut från markplan, i ögonhöjd. Förflyttningen från plats till plats går långsamt, men samtidigt färdas tankarna och texten i ilfart fram och tillbaka genom den europeiska historien. Skärpta sinnen ser och hör hur det samtida Europa är på väg att byta politisk skepnad, men är det en gammal eller en ny värld som tar form?
Som författare hör Patrick Leigh Fermor hemma i en promenerandets egen idéhistoria, en tradition som kartläggs i studien Wanderlust, a history of walking av den amerikanska kulturhistorikern Rebecca Solnit. Det handlar om klassiker som Rousseau och Baudelaire, William Wordsworth och Walter Benjamin, om surrealister och situationister, som alla använt sig av promenerandet som ett sätt att skapa nya verklighetsordningar och nya tankevägar. Men framförallt är boken en berättelse om ett personligt frihetstillstånd, en rörlighet i tanken som uppträder när man förflyttar sig till fots.
"Vandrandets rytm skapar en tänkandets rytm, och passagen genom ett landskap avspeglar eller stimulerar förflyttningen genom en serie tankar", skriver Rebecca Solnit. "Så uppstår en underlig samstämmighet mellan inre och yttre passager, som visar att också sinnet är ett slags landskap och att vandrandet är ett sätt att korsa det. En ny tanke framstår ofta som en del av landskapet som redan finns där, och tänkandet förefaller vara en förflyttning snarare än något som skapas. En aspekt av vandrandets historia är därför historien om hur tänkandet konkretiseras - för sinnets rörelser kan aldrig spåras, men fötternas rörelser kan det."
En förmiddag sitter jag vid köksbordet med kartdelen i Gula Sidorna uppslagen framför mig. Ett område i sydöstra delen av Änggårdsbergen med namnet Västerberget fångar min blick. Hur lång tid tar det att promenera dit? Och hur ser landskapet ut?
Det är bland annat stigningen jag är intresserad av, höjdkänslan i förhållande till den kuperade terrängen med sina ljunghedar, björk- och tallskogar, mossar, långsträckta bergryggar och djupa dalraviner. Naturreservatet är ett ovanligt stort och vilt territorium, mitt inne i staden.
På Internet hittar jag en del intressanta upplysningar om Västerberget. Det är inte bara Änggårdsbergens högsta punkt, 118 meter över havet. Vid berget höll många smugglare till och i början av 1900-talet bodde många hemlösa i enkla kojor i dalgångarna, framförallt i närheten av Mölndalsravinen. En berömd plats är den så kallade Jungfruhoppet, vid den sydöstra kanten av Västerberget. Enligt legenden skulle en flicka ha jagats över berget av rövare. När hon kom till själva stupet hoppade hon ner på den första avsatsen, men slog ihjäl sig när hon skulle hoppa till den andra.
Just denna dag faller ett ihållande regn. Mitt paraply är gammalt och trasigt, så i entrén till Botaniska trädgården köper jag nytt. Paraplyets akustiska rum kommer att påverka promenadupplevelsen, känslan av att vara på en gång innanför och utanför landskapet. Men det inneslutna är också, enligt Rebecca Solnit, en del av vandrandets hemligheter. "Man är avskuren därför att man är gående, inte därför att man skulle vara inkapabel till förbindelser."
På vägen upp till Västerberget tänker jag på Franz Schubert och de båda sångcykler som återskapar vandrandets mentala stigar, Die Schöne Müllerin och Winterreise. Schuberts ton är något som ofta kommer över mig när jag promenerar; rörligheten i melodilinjerna och frasernas repetitiva återkomster skapar är en repristid, en dubbelhet i nuet. Det gäller till exempel Das Wandern, inledningsliedern i Die Schöne Müllerin, där härmandet av vattnets virvlande rörelser medför en omedelbar berusning, eller Tränenregen i samma sångcykel, med sin svävande harmonik och melankoliska lätthet i tonfallet.
Musiken i huvudet och det grå regnljuset över ljunghedarna. Så många linjer som skär genom landskapet, promenadvägar, vattendrag, elledningar. Natur och kultur i förening, reglerade och oreglerade processer, olika tidsangivelser. Kan de upptrampade stigarna liknas vid den engelske konceptkonstnären Richard Longs försök på 1960- och 70-talen att återskapa de engelska romantikernas promenader och upptäcktsfärder i det fria, bland annat i genombrottsverket A line made by walking från 1967, där Richard Long gick fram och tillbaka, fram och tillbaka, över ett gräsfält?
Rebecca Solnit nämner åtskilliga liknande försök att låta promenerandet bli en experimentell praktik, till exempel hos konstnärer som Joseph Beuys, Vito Acconci, Sophie Calle, Mona Hatoum och Marina Abramovic. I bakgrunden finns förstås romantikerna Caspar David Friedrich och JMW Turner som använde sig av landskapet som ett andligt rum, en plats för mentala förvandlingar. I den konceptuella konsten uppträder dessa idéer på nytt, men nu som konkreta ingrepp i verklighetens strukturer.
Rebecca Solnit citerar Fluxus- och happeningkonstnären Allan Kaprow ord om Jackson Pollock. "Pollock lämnade oss vid en punkt där vi måste börja ägna oss åt, och även bländas av, rummen och objekten i vårt vardagsliv, om det så är våra kroppar, kläder, eller det oöverblickbara i Forty Second-Street. Genom att inte låta oss nöja med det som går att måla med våra andra sinnen, skall vi göra största möjliga bruk av synintryck, ljud, rörelser, människor, dofter, känsel."
Konsten som transformerad verklighet, mitt i staden, mitt i naturen. Rebecca Solnit utvecklar tematiken i sin senaste bok A field guide to getting lost, som handlar om försvinnanden och utsuddningar. Att gå vilse som ett sätt att hitta hem.
Här blir berg viktiga platser att befinna sig på. Solnit skriver om zenpoeterna Basho (Japan, 1600-tal) och Han-Shan (Kina, 800-tal), som båda närmade sig bergen som andliga kraftcentrum. I dimman, i regnet, i snömassorna utmed bergssluttningarna, suddas spåren av den vandrande ut. Stigarna och vattenvägarna som slingrar sig genom landskapet tillhör ingen. I stället för en linjär, tydlig historia, där tiden bara löper i en riktning, berättar de om andra möten, andra ljud och andra signaler. "De är beviset på att historien mer skapas av korsvägar, förgreningar och tilltrasslade härvor än av raka linjer."
När jag till slut, efter närmare två timmar, kommer fram till Västerberget framstår det som en otillgänglig och tillknäppt plats. På en gång majestätisk och grådaskig, utan tydliga konturer. Jag går långsamt runt berget för att upptäcka klippväggen som flickan ramlade nerifrån. En inhägnad del är militärt skyddsområde och de branta stupen säger att man bör vara försiktig med att klättra omkring här, speciellt när det är så regnigt. Jag möter nästan inga människor. Men platsen inger respekt.
En av de samtida konstnärer som verkligen gjort själva promenerandet till en konst är kanadensaren Janet Cardiff, numera bosatt i Berlin. På ett stort antal platser har hon iscensatt ljudpromenader, sound walks, där lyssnaren/vandraren hamnar i en dubbel verklighet genom kollisionerna mellan ljudspårens kriminalartade berättelser och de konkreta miljöer där promenaderna äger rum. Efterhand går det inte att skilja de inspelade ljuden och rösterna från omgivningens händelser. Den som promenerar blir sin egen hemliga agent, på spaning genom parker och över trafikerade gator.
I den omfångsrika och påkostade dokumentationen The walk book har dessa promenader samlats, inklusive en cd-skiva där Janet Cardiff kommenterar sitt ljudarbete genom att klippa ihop fragment från de olika berättelserna och låta dem samverka med ljud från sin egen hemmiljö. På så vis uppstår ännu en promenad, en inflätning av olika ljudverkligheter, ett fantasteri i det vardagliga. Storheten i hennes verk ligger, precis som i Schuberts musik, i känslan av dubblerad tid. Den som vandrar går i fotspåren av tidigare vandrare. Det som ljuder återspeglar andra ljud.
I Mirjam Schaubs långa essä, som löper som en röd tråd genom boken, citeras Rebecca Solnits Wanderlust åtskilliga gånger. Det är en självklar referens, men berättar också om hur ljudkonsten träder över i litteraturen och blir ett sätt att skriva om verkligheten. Städerna blir andra städer när vi interagerar med dem, när vi låter berättelserna om olika hus, olika människor och olika platser flätas samman med våra egna livshistorier, både de påhittade och de verkliga. Friheten är allas. Vi är alla vandrare.
