Detta är absolut ingen deckare! När du myser ner dig i tv-soffan ikväll, med julklappsfilten och den obligatoriska muggen med brittdrama-te som är så extragod i jullediga mellandagar, bör du upprepa de orden för dig själv, en extra gång: Collision, SVT:s nya, stora dramainköp från engelska ITV, är absolut ingen deckare. Hur mycket den än verkar vara det.
Länge har ju SVT visat den senaste värmande Kommissarie Lynley-soppan vid den här tiden på året. Och när vi nu läser på tv-sidorna om handlingen i Collision (”En dödlig seriekrock sker under mystiska omständigheter…”), när vi ser den actionpackade trailern som SVT vevar, när vi vet att serieskaparen Anthony Horowitz tidigare skrivit Foyle’s war och många avsnitt av Morden i Midsomer och Poirot, och när vi sedan direkt i premiäravsnittets inledning kastas rakt in i en katastrofartad motorvägskrasch som har kriminella kopplingar på regeringsnivå, är det väldigt lätt att lägga sig platt när man känner den där härliga brittdeckarkänslan komma.
Men trots att serien helt och hållet kretsar kring en spännande polisutredning, gäller det för dig som tittare att ta spjärn direkt under det första briefing-mötet på polisstationen, fem minuter in i första avsnittet. Det är då den första konspirationsteori-kittlingen kommer. Och låter du den skapa förväntningarna inför resten av serien blir du besviken.
Själv såg jag serien när den sändes i brittisk tv för en dryg månad sedan, och när det femte och sista avsnittet surrat bort kände jag mig direkt lurad. Men inte av upphovsmannen Anthony Horowitz, som faktiskt gjort sitt allra främsta stycke dramatelevision med Collision. Utan just av mina egna bedrägliga förväntningar.
Och det är inte bara polisstoryn, konspirationskänslan och de spännande frågetecknen som inger falska förhoppningar. Det är också det faktum att serien i hemlandet sändes under fem kvällar i sträck, exakt som de mest nyskapande brittiska kriminalserierna på senare år, de SVT-visade Five days och Criminal justice. Denna nya typ av offensiv tablåläggning har blivit en stark trend i brittisk tv – att köra ut hela serier under en eller två intensiva veckor. Poängen är förstås att tv-tittare och kritiker ska triggas av signalen om en prioriterad satsning, känslan av en högprofilerad kvalitetsserie på gränsen till kulturevenemang.
Det är alltså inte bara ett sätt att sända utan även att sälja tv-serier. Men serieskapare har även rent kreativt förmått att dra nytta av detta, i själva historieberättandet. I Five days utgjordes varje avsnitt av en dag, fast månader hade passerat mellan varje. När man fick detta komprimerat i tv-rutan under en enda vecka kunde man också, som tittare, hålla kvar fler och djupare linjer och psykologiska iakttagelser i huvudet, jämfört med om serien sänts en dag i veckan i fem veckor.
Annars är det förstås vanligare att de tättsända avsnitten skildrar ett likartat fiktivt tidsförlopp, och så är det i Collision. Trafikpolisen i förortsdistriktet, med en inlånad London-kriminalare, ska hinna fastställa seriekrockens förlopp, orsaker och inblandades eventuella brott – och kväll efter kväll får vi återvända till utredningen mer eller mindre i ”realtid”. SVT har av hävd ett trögt tablåsystem och är inte pigga på att låta enskilda serier ta över en och samma sändningstid varje kväll i en vecka, men efter en enträgen övertalningskampanj av inköpschefen Göran Danasten sänds nu hela Collision åtminstone inom loppet av nio dagar.
Tablåanpassningen är den ena förutsättningen som underlättar för svenska tittare att få ut maxbehållning av Collision. Det andra är, som sagt, att hålla i minnet att serien inte är vad den utger sig för, eller vad man lurar sig själv att tro. 53-årige Anthony Horowitz är Storbritanniens hårdast jobbande författare, lika maniskt kommersiell som produktiv, och öser ur sig allt från export-tv-produkter som Morden i Midsomer till bestsellerserien med Harry Potter-tjocka böcker om Alex Rider, en 14-årig MI6-spion…
Horowitz har, kort sagt, aldrig intresserat mig. Men han är en modern författare i Dan Browns och, för all del, Stieg Larssons anda: kantig och trivial när det gäller dialog och finstilt psykologi, men enormt skicklig på att fläta avancerade historier som man bara måste få veta upplösningen på.
Collision är allt detta – även kantig i dialogen – men den är också mognare än allt han gjort tidigare. Beståndsdelarna i serien är intrikat flätade och förskjutna fram och tillbaka i tiden, men medan vi blir alltmer uppslukade av de olika historierna, och hur de hänger ihop, fattar vi också tycke för offren i serien – och då pratar jag inte om offren för trafikolyckan utan om offer i både större och alldagligare mening. Här finns människor som fallit offer för både små vardagshelveten och globala systemfel.
Under vissa sekvenser får man stålsätta sig. Som i tredje avsnittet, när de två polishuvudpersonerna – som haft ett förhållande som i sig är ett mysterium i seriens centrum – står och skriker ett replikskifte till varandra som, om man läste det på papper, skulle se ut som en simpel ”detta har hänt”-resumé. Yxigt som en skolpjäs. Ändå sitter man vid seriens slut med julsagotårar i ögonen och förbannar sig själv för att man inte var lite mer öppen i sinnet, lite mindre deckarromantiskt omtöcknad, när man började titta.
Collision har faktiskt mer gemensamt med Love actually än med, säg, Kommissarie Lynley. Varenda subplot har bärande kärlekstematik, från nyförälskelse till medelålderstristess, från äldre-man-och-yngre-kvinna-kliché till klassresekitsch. Men med en tyngd, ett berörande allvar, i det banala.
Samtidigt finns här spår av allt från Stephen Frears skildring av illegala invandrare i London, Dirty pretty things, till BBC:s berömda galna ko-sjukan-thrillerserie Natural lies från 1992.
Och här finns förstås den lilla getingen, som surrar genom hela serien, i nyckelrollen som fjärilen vars vingslag orsakar orkan på andra sidan jorden…
Sedan är det ingenting mindre än en befrielse med ett konspirationsdrivet polisfall som inte utreds av terroristagenter utan av trafikpolisen, och där vi i stället för 24-tortyr får uppleva tuffa förhörsfrågor som ”Hade hon bilbälte på sig?”.
