Recension: ”The Penguin” – Max

Den stora behållningen i nya tv-serien ”The Penguin” är Colin Farrell. Han är verkligen briljant i rollen som Gothams nye superskurk.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS

Alla som har besökt humboldtpingvinerna i Slottsskogen eller sett Danny DeVito som ynklig skurk i ”Batman – återkomsten” tänker samma sak. Hur kan man bli rädd för en pingvin? Detta är inte ett skräckinjagande djur. Det är ett underhållande, lustigt och lite fånigt djur. Eller det brukade vara det. Till dess att Colin Farrell drog på sig en fatsuit, rev sönder sitt ansikte med kraftiga ärr och började att halta.

Visst, Charlize Theron såg rätt miserabel ut i ”Monster” och inte ens mamma Pitt kunde känna igen sin son i ”Benjamin Buttons otroliga liv”. Men den förvandling Colin Farrell går igenom som Gothams nye kingpin Ozwald ”The Penguin” Cobblepot är något helt annat. Jag är fortfarande inte helt säker på att det faktiskt är Colin Farrell vi ser. Det kan lika gärna vara en fetlagd Tony Soprano som vaknat till liv efter att ha blivit rammad av en sopbil.

ANNONS

Emellanåt går tankarna även till Al Capone, ”Gudfadern” och dess brutala familjeuppgörelser eller Al Pacinos Scarface, inte minst då ett par kraftiga ärr vanpryder Colin Farrells fetlagda ansikte. Hur som helst finns det mindre av megalomanisk superskurk och mer av traditionell spagettigangster över Farrells märkliga figur Oz Cobb, som gör allt vad han kan för att lägga jobbet som chaufför åt den kriminella familjen Falcone bakom sig och klättra uppåt i den brottsliga hierarkin.

”The Penguin” är murrig och mörk, i dubbel bemärkelse, och den är påkostad och genomarbetad.

När den här tv-serien inleds befinner vi oss bara någon vecka efter det att Matt Reeves långfilm ”The Batman” med Robert Pattinson i huvudrollen tagit slut och New York, f’låt Gotham, kämpar i kölvattnet av Gåtans terrorbomber.

Om två år, i oktober 2026, kommer uppföljaren ”The Batman Part II” på bio och som jag förstår det är tanken med ”The Penguin” att fylla utrymmet där emellan. Huruvida tv-serien verkligen kommer att fungera som en slags flytbrygga mellan de båda långfilmerna vågar jag inte uttala mig om – men som fristående och underhållande gangsterserie fungerar Pingvinen okej.

Mycket såklart tack vare Colin Farrell med sina buskiga ögonbryn, spetsiga näsa och italiensk-amerikanska brytning. Men irländaren i huvudrollen är inte ensam om att imponera som psykotisk brottsling. Ännu mer skruvad är Cristin Milioti i rollen som den avlidna gangsterbossen Carmine Falcones dårpippi till dotter Sofia.

ANNONS

Nyss utskriven från mentalsjukhuset Arkham slår sig Sofia och Pingvinen ihop för att får ut en ny drog på marknaden. Deras samarbete kan väl bäst beskrivas som stapplande och de litar inte alls på varandra, men det blåser som bekant på toppen och vill man ta över tronen som Gothams ärkeskurk krävs det att man samarbetar både till höger och vänster. Min fiendes fiende är min vän och så vidare.

”The Penguin” är murrig och mörk, i dubbel bemärkelse, och den är påkostad och genomarbetad. Men serien känns också alltför utdragen och stundtals lite stillastående, trots all gangsterromantik.

Fler texter på GP Kultur:

LÄS MER:Krönika: Guldet blev till sand, snippor och snoppar

LÄS MER:Björn Gustafsson gör scenshow i Göteborg

LÄS MER:Därför lämnade Ingemar och Peter ”Morrongänget”

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS