”En känsla av ro.” Så lät det när Stampens Peter Hjörne gav sin definition av lycka i en födelsedagsintervju med TT tidigare i höst. Och det är inte utan att man undrar hur det har varit med lyckan de senaste åren. Men kanske har hisnande aktieutdelningar ändå skänkt en viss harmoni, medan en lånefinansierad expansion puttade tidningshuset allt närmare ruinens brant. Lägg därtill konvulsionerna i Göteborgs-Postens politiska själ där den tidigare liberalsnälla ledarsidan under nytt styre har börjat jämföra flyktingar med klimatkatastrofer och prata om borgerligt samarbete med Sverigedemokraterna. En känsla av ro, verkligen?
Självironisk spelöppning
När dramatikern Gertrud Larsson nu rekonstruerar sagan om det mer eller mindre fördömda tidningshuset signalerar en självironisk spelöppning väldigt mycket ”Göteborg”, med ensemblen i blåställ och Ace of base i högtalarna. Den sceniska gestalten Peter Hjörne, spelad av en nedtonad Victoria Olmarker, dras motvilligt in i pjäsen genom det ”finstilta” i premiärinbjudan. Vägrar han blir det böter motsvarande de hundratals miljoner som skattebetalarna pytsat in i det krisande bolaget.
Och första akten i denna tvångsteater blir en relativt rak redogörelse för ett händelseförlopp vi redan läst om i tidningen – om nu någon fortfarande läser sådana. En sen natt blir Hjörne uppraggad av en påträngande pingstvän på Burger King, och där inleds den kärlekshistoria med tidigare vd:n Tomas Brunegård som utgör pjäsens centralaxel – och huvudsakliga behållning. Lisa Lindgren gör en hel del av mannen som är frikyrka och företagande i skön och lite läskig förening, och greppet med de två kostymklädda kvinnorna understryker medievärldens drag av herrklubb. Och allvarligt talat – det är väl ingen skillnad på att kränga hamburgare och att kränga journalistik? Snart köper de småtidningar för miljarder de inte har. Och snart står de frilansskribenter som fyllt GP med innehåll och undrar vart deras pengar tagit vägen.
Lite tungrott
Det är mycket som ska berättas och ensemblen känns en lång stund denna premiärkväll fjättrade vid en text de inte fullt ut förankrat i sig själva – rent vokalt är det helt enkelt lite tungrott. Däremot finns på en kroppslig, koreografisk nivå en skön och släpig charm, bortom orden. Det är underhållande och tja – klickvänligt, men inte överdrivet vasst.
Den som väntat sig mer halsbrytande satir kan hålla andan till andra akten, då scenrummet förbyts i en gotisk skräckfantasi med besök från publicistiska vålnader från det förflutna. Tidningsdöden, ljuvligt förkroppsligad av Fredrik Lundin, ger som bekant inga uppskov – men spelar sudoku. Naturligtvis dyker också en reinkarnation av GP:s politiska redaktör Alice Teodorescu upp i nattens mardrömmar – gestaltad som välklädd och skrikande vampyr. Samtidigt som hon faktiskt framstår som en kraftfull vuxen bredvid de omogna barnmän som håller i pengarna finns det något tveksamt i att detta är kvällens enda riktigt grova porträtt, en effekt som förstärks av publikens frustande reaktioner. I jämförelse är det närmast skandallöst hur billigt huvudägaren Hjörne kommer undan i den här pjäsen.
Fotnot: Eftersom pjäsen är en skildring av GP recenseras föreställningen av Kristina Lindquist, kritiker på DN.
