Dagen före studenten på Schillerska gymnasiet gick jag in på skolbiblioteket med två stora sportväskor i tyg. Natten innan hade jag suttit på ett regnfuktigt tak och citerat dikten Romanska bågar av Tranströmer för att hindra mig själv från att göra något dumt där uppe på taket. Jag gick till lyrikhyllan och skyfflade ner så många böcker jag orkade bära. De böckerna räddade mitt liv.
GP försöker den 10 december få det till att jag skulle företräda någon form av kulturell inriktning, att jag skulle hävda att "den kulturella nyttan" baseras på, som Levin skriver, "en diffus mänsklig nytta". Det "tankemässiga felslut" som Levin så kulturjournalistiskt skriver att jag ägnar mig åt får nog stå för honom själv. På 515 ord lyckas Daniel Levin med en konst som tyvärr är ganska vanligt förekommande på kultursidor, nämligen att inte tycka någonting alls. Varför tycker Levin att det är ett "felslut" att konst kan läka själar? Är inte det all god konsts huvuduppgift? Litteraturen skänker tröst och igenkänning, den får oss att inse det oundvikligt sorgliga och samtidigt det oöverskådligt fantastiska i att vara människa. Jag har försökt gå mina egna vägar hela mitt liv. Med inställningen att all kultur bör bära sig själv kommer vi att bli lämnade med sövande underhållning, deckare och schlagertävlingar på teve. Det är väl något som GP:s kultursidor borde vända sig emot, och då helst med större emfas och inlevelse än Daniel Levin lyckades förmedla den här gången.
Svar:
För att svara på din fråga, Marcus Birro, så anser jag inte att konstens uppgift är att vara terapeutisk, det vill säga "att läka själar". Lika lite som dess uppgift är att skapa ekonomiskt mervärde eller bekämpa sociala orättvisor. Kulturen (och i begreppet innefattar jag allt från popmusik till konst, dramatik och litteratur) är värdefull när den gestaltar och problematiserar alla aspekter av att vara människa. Den behöver inte vara uppbygglig - att bedöma dess nytta utifrån huruvida den lyckas läka själar eller är ekonomiskt lönsam är ett och samma felslut (även om det förstnämnda kan förefalla mer sympatiskt). Kulturen reduceras när den ses som instrumentell - för vad händer om den inte räddar liv eller är lönsam, saknar den värde då?
