Länge trodde jag att göteborgare var älskade över hela världen. För hur skulle de inte kunna vara det?
Göteborgaren vandrar muntert genom livet. Han har nära till kamratskap och bryggdans. Avslutar kanske varje konversation med ett stycke munspel. Går runt med en grillad kycklingklubba i bakfickan. Göteborgaren är helt enkelt sorgfri, och en sådan människa måste man tycka om.
Men för ett tag sen besökte jag Stadsmuseets utställning ”Jubileumsgåvorna” och blev då bekymrad. Här kan folk ta del av presenter som skickats från land som Japan, Österrike och Italien, eller städer som Kungsbacka och Stockholm. Låt oss kort räkna upp några gåvor som Göteborg har fått.
Japan gratulerar staden med två kristallmuggar. Österrike skänker oss en ovanligt gammal pokal. Italien har skickat en mindre staty, som föreställer bröderna Romulus och Remus. Romulus är placerad under en varghona, som enligt myten gav syskonen näring och skydd. Han sitter på knä utan kläder, med pitten ute, och har hennes ena spene i munnen.
Allt detta kan givetvis betraktas som goda presenter. Men det går också att tolka utställningen på ett annat sätt: världen vet ingenting om Göteborg, och bryr sig inte heller. Kristallglas skickar du till människor du aldrig har träffat tidigare, och aldrig vill träffa igen. Statyer på nakna unga gossar: hur många sådana finns det inte på Europas torg? Skönlockigt hår. Globformad mage, svullna lår och änglavingar. Pissar och spelar flöjt i mitten av en fontän.
Ibland blir jag rädd för att svenskar överlag är internationellt betydelselösa. I början av december sändes ett reportage i SVT. Tesen var följande: Sverige är känt för sitt miljöarbete. Reportern frågade runt på klimatmötet i Dubai.
En oroad man i piké satt, med fukt på överläppen, och kunde inte nämna en enda sak som svenskarna gjort för miljön. En annan diplomat försökte verkligen förstå vad reportern menade. Han hade irritation och förvirring, kanske ett stråk av äckel, i ögonen.
Vad har vi svenskar att vara stolta över i dag, om vi ska vara ärliga? Någon skulle sannolikt säga Nobelpriset, med sin gladlynta bankett. Men börjar inte alla år se lite lika ut? Anna Kinberg Batra anländer till stadshuset med ytterst spända triceps. Huvudrätten består av stjälk och buske. En utländsk författare med torr frisyr går upp och håller tal, sandfärgad i ansiktet av näringsbrist. Hon byter några dimmiga, fullständigt mystiska fraser med kung Carl Gustaf. Han skrattar vid fel ställen och har äppelmos på hakan.
Vi svenskar tycks tvärtom avsky varandra mer än någonsin.
Det svenska musikundret, föreslår någon annan. Filmskaparen Johan Renck? Zara Larsson? Det är inte lätt att vara munter.
Bekymmersamt är också följande: vi svenskar håller inte ihop. Vi tycks tvärtom avsky varandra mer än någonsin. För vad fick Göteborg i jubileumspresent av Stockholm, efter att ha existerat i 400 år? Vad skickades över landet från, hur ska vi uttrycka oss milt, Liemannens hemby? En biografi över arkitekten Ragnar Östbergs liv.
Man tar hellre lite våld i present. En motviktsslunga som splittrar Karin Boye-statyns bröstkorg. En rad med knubbiga, allvarsamma pansarvagnar på väg mot Doktor Fries torg. En kartong med ebola i stora saluhallen.
Tycker någon egentligen om Göteborg? Det är lätt att bli osäker.
LÄS MER:Göran Johansson räddade Oceanen – nu firar de 25 år
LÄS MER:Håkan Hellströms första tv-intervju – VHS från 1993
LÄS MER:Lisebergskaninen är barnens superstjärna
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
